Alltid en flyktväg från Legoland!

Lolos historia...

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

En telefonsignal väckte Lolo ur hennes slummer. Hon låg påklädd i loftsängen högt uppe under taket i kolonistugan. Vis av erfarenhet hade hon tagit med sig den trådlösa telefonluren när hon klättrat upp ett par timmar tidigare. Hon hade halkat nerför stegen en gång och i sin iver att hinna svara innan signalerna dog ut hade hon stukat foten. Motorcykeln hade fått stå en hel månad, när solen stod som högst på himlen och vägarna var som mest lockande att susa fram på.

Nu var det sommarvarmt och kvalmigt där uppe under taket. Eftermiddagssolen lyste in genom det lilla runda fönstret på gaveln. Hon ångrade att hon inte klätt av sig, men hon var helt slut efter natten ute på ön med branden i stallet och Camillas utbrott i gryningen. När Camilla sagt att hon inte ville träffa dem igen förrän de gått med på hennes utmaning sprang Sara gråtande iväg upp mot huset. Under tiden som Christine och Lolo ropade efter henne att komma tillbaka hade Camilla försvunnit. Hon hade gått in i båthuset och innan de visste ordet av hörde de båtmotorn starta och såg hur hon for iväg ut ur viken och försvann bakom en ö mitt emot.

- Lolo, det är Christine. Vi måste prata.

Christine lät lika trött som hon själv kände sig. Det var bara några timmar sedan de hade skilts åt. De hade väntat på att Camilla skulle komma tillbaka, men till slut hade de bestämt sig för att åka därifrån. Det var kanske ett dumt beslut, var det någon gång som Camilla behövde dem så var det nu.

- Jag är lite orolig för Camilla. Vi borde stannat kvar, samtidigt blev jag så förbannad på henne, Christine lät nervös och irriterad.
- Hon klarar sig Christine, om du menar det här med att hon försvann med båten?
- Men hon kanske är skärrad, deprimerad? Hon har ju i alla fall fått ett fruktansvärt besked?

När Camilla hade sagt orden "jag har en tumör" stod Lolo som fastnaglad där ute på bryggan. Strax innan hade Lolo skällt ut henne, pumpat ur sig den ena salvan efter den andra, frågat med vilken rätt hon blottade deras svagheter, hon som själv var så stark.

- Christine, lyssna. Hon klarar sig. Hon klarar av båten. Herregud, det är ju hon som är van vid sjön, inte Lasse. Jag är mer orolig för honom faktiskt, när han kommer hem och hon berättar vad läkaren sagt.

Lolo hade lärt känna Christine genom Camilla, de var barndomskamrater. Konstigt hur folk kan hålla ihop fast de uppenbarligen inte har något annat gemensamt än att de växt upp tillsammans, tänkte hon. Förr eller senare skiljs vägarna åt, man får olika intressen. Men Christine och Camilla hade hållit ihop trots att deras liv var helt olika. Camilla, den svala, lugna, smarta Camilla. En av TV-kanalens populäraste profiler. Och Christine, mamma till tre barn, gift med Jörgen som drev en egen byggfirma där hon skötte ekonomin på deltid från hemmakontoret.

- Vill du att jag kommer över? Lolo blundade och hoppades att Christine skulle säga nej. Hon ville helst sitta ute på verandan med en kall öl, läsa en bok och ta det lugnt.
- Ja, vill du det? Jag är ensam, Jörgen har ju tagit med barnen till farmor och farfar. De kommer inte hem förrän imorgon kväll. Jag fixar lite mat så kan vi dela på en flaska vin.

Lolo tog en öl ur kylen och satte sig på terassen. Hon trivdes bra i sin lilla kolonistuga. Så liten var den egentligen inte. Kanske trettiofem kvadratmeter, med sovloft. Hon hade renoverat stugan ett par år tidigare. Innertaket hade hon slitit ut och när höjden visade sig vara tillräcklig för ett sovloft hade hon fått hjälp av Jörgen att bygga stommen. På så vis hade hon fått en extra sovplats och mer golvyta på köpet.

Stugan låg i utkanten av ett gammalt koloniområde söder om stan där de flesta hade ägt sina stugor i flera generationer. Själv hade hon ärvt sin efter farfar. Han hade byggt den på 40-talet. Ursprungsmaterialet var plywood som han köpt billigt hos Ford i Värtahamnen där bilarna levererades i containrar av fanérträ. Men nu var stugan nyrenoverad och så väl isolerad att hon skulle kunna bo där året om, om det inte vore för avsaknaden av el och vatten under vinterhalvåret. Mellan oktober och april var det avstängt.

Hon gick in i stugan, ställde ifrån sig den tomma ölflaskan och plockade fram sin necessär och ett badlakan. Dusch och toalett fanns i en byggnad en bit bort i området. Hon gick grusgången mellan häckarna och passerade den ena lilla stugan efter den andra. De låg tätt och egentligen förstod hon inte varför hon trivdes så bra här. Det var ju inte alls hon. Över en del av de vitmålade grindarna hade stugägarna arrangerat blomsterbågar och somliga var så låga att man fick böja sig när man skulle träda in. Det var idylliskt och småputtrigt och miljön fick henne ibland att tänka på Legoland. Hon tyckte om anonymitet, att få rå sig själv. De flesta i området kände varandra väl och respekterade varandras önskan om att få vara ifred. Hon slapp dricka kaffe i varenda berså hela sommaren och förväntas bjuda tillbaka inom en vecka.

Hon tyckte själv att hon hade det bästa ur två världar. I stan bodde hon vägg i vägg med sin fotoateljé. Det var rufft, kalt och inte särskilt trivsamt. Kanske behövde hon de här ytterligheterna. Hon kunde fly från Legoland till pulsen i stan och tillbaka när hon ville andas igen. Aldrig fast. Alltid en flyktväg. Det tog inte mer än tjugo minuter med motorcykeln.

Camilla hade haft helt rätt. Men inte gjorde det henne glad, snarare förbannad.

Jävla Camilla!

Detta är ett bidrag till Sourze Författarskola.

"Du ser lite blek ut", "Jävla Camilla!" och "Alltid en flyktväg från Legoland" är fristående fortsättningar på "Inom ett år är jag död". Kan läsas i vilken ordning som helst.

Av Anna-Carin Collin 21 jan 2003 08:17