Om att lösa upp knutarna

Nu stiger all den samlade längtan som i ett ihoprullat litet nystan inneslutet i det starkaste av ljus och komprimerat av tättskrivna ord och de lever. "Bli Liv däri", sa Gud och så blev det. Så rakt och så enkelt och ingen begrep varför; inte då och inte i detta nu och ändå händer det. Det händer varje ögonblick och det hade ingen början. För i det ögonblicket slutade tid att finnas till. Och människorna begrep inte varför. Men träden dog och föddes igen och hundar ylade och en katt offrades i den dagliga vilsenheten och ingen begrep någonsin riktigt varför. Nu dansar vilda änglar på högsta branten och snart så når de stjärnorna. Och i de andra världarna går det budskap från mun till hjärta,från tanke till tanke... och själarna är vidöppna och de hör allt.

Det finns ingen vardag, sa någon i den gråa måndagen och satte guldkant på den. Sådant kan man göra om man har fantasi därtill men guldkanten är av måndagen född och det är bara fantasin som är guldet. På den bygger man stegar. Man klättrar på dessa stegar och man faller inte ned, man klättrar tills fruktan sätter sin käpp för foten. För det är fruktan som är den ende fienden.

Himlarna är öppna och i varje bröst som har ett bultande hjärta finns ett eko av dessa rymder... Och om man lyssnar inåt... lägger sitt öra till sin vibrerande puls så hör man detta eko... och det är oändligt. Fruktan vet inte sitt namn längre när detta händer och då... besegras skräcken och allt faller på plats. Det sker dock i stillhet. Det behövs inga trumpeter. En fågels mjuka dun är allt som faller i luften och inget mer behövs. Ord som rullar mjukt och lätt blir till vapen och till redskap, de föds till barn och sagor, de lever i sin egen fulla kraft... som föddes då Gud sa.... "Bli Liv däri"!.... och så blev det.
Detta hände i samma ögonblick som det var en sommar och regnen just slutat falla och det steg en bördig och fyllig doft upp från jorden och hon som kom gående där på vägen andades in all den förväntan som levde i de lätta vibrationerna. Hon kommer gående på den lilla vägen varje dag och hon slutade aldrig att gå där. Stegen gör inga fotspår men hennes andetag lever kvar för vindarna tog dom till sig och regnen gav näring till jorden och nu växer det nya plantor av frön som är av himmelen till. De växer sig starkare för varje måne och ingen enda har sett dem. Men vilda änglar dansar och de dansar på de högsta branterna och snart så når de stjärnorna.

Och när jag började förstå allt detta lossade de tunga kedjorna från mina axlar.

Av Lillith C. Castor 20 jan 2003 11:48