"Du ser lite blek ut"

Camillas historia...

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Camilla låg på sängen och öppnade långsamt ögonen. Balkongdörren stod på glänt och de tunna, vita sommargardinerna böljade långsamt i vinddraget. Hon slöt ögonen och öppnade dem igen. Gardinerna svajade fortfarande, det skulle de göra även om hon inte låg där, även om hon inte levde. Vinden skulle fortsätta blåsa, solen gå upp och gå ner, allt skulle fortsätta som vanligt fast hon inte längre fanns kvar. Hon snyftade till, kände en enorm sorg och ensamhet. I hennes huvud fanns en tumör, en liten grå cellansamling som inte borde vara där.

- Föreställ dig din huvudvärk som en röd boll, tänk dig hur du kastar bort den.

Så enkelt kunde det låta, när det handlade om att med mental kraft göra sig kvitt en smärta i huvudet. Hon hade drömt på natten att hon stått framför badrumsspegeln och skruvat av överdelen på skallen. Det hade låtit likadant som när man skruvar isär en rysk babusjkadocka, ett gnisslande, trångt ljud av svullet trä. Hon hade böjt sig fram och pillat ut tumören och sedan spolat ner den i toaletten. På med locket igen. Så enkelt.

Nu låg hon nyduschad på sängen i morgonrock och funderade på om hon skulle avblåsa helgens aktiviteter, eller åka ut till ön som planerat. Det var bestämt sedan länge att hon, Christine, Lolo och Sara skulle tillbringa helgen tillsammans. Om hon ringde och sa att det inte skulle bli något av skulle de bli besvikna. Men hon var så trött. För många tankar trängdes i huvudet. Hon hörde telefonen ringa i hallen och Jörgens mörka stämma när han svarade.

- Hos Fager. Nej, Camilla Fager tar inte emot några samtal... kan hon ringa upp?

Hon hade bett Jörgen att svara om det ringde igen under tiden hon tog en dusch. Hon hörde hur han lade på luren och så reste hon sig till sittande på sängkanten, vilade en stund, ställde sig upp, öppnade morgonrocken och svepte den om sig på nytt för att knyta bandet hårdare kring midjan. Hon gick ut i den stora hallen, suckade när hon såg all bråte som hantverkarna lämnat efter sig. Det var fredag och de hade gått för dagen men i högen av klinkerplattor, masonitskivor och golvvärmeslangar stod Jörgen i blåställ och log.

- Det var ett jävla ringande här, Camilla. Du är eftersökt. Både kvällstidningarna och "Hänt i Väcket" vill veta hur du mår och hur länge du ska vara ledig.
- Tack snälla Jörgen, det var ju inte meningen att du skulle bli min privatsekreterare. Det är renoveringen du får betalt för.
- Det är ingen fara, skrattade han. Men jag måste åka strax. Jag och ungarna ska ju ut till morsan och farsan i helgen när du lägger beslag på Christine.

Jörgen hade en frejdighet och ett glatt humör som Lasse inte ens kom i närheten av. När hon stod där och lutade sig mot dörrposten och såg hur han stökade och plockade med verktygen tänkte hon att hon hade valt fel. Det var en man som Jörgen hon skulle levt sitt liv med. Tre barn hade de, Christine och han, och för en sekund fantiserade hon om hur det skulle kännas när han trängde in, hur han hävde sig upp på sina armar med sin bringa över hennes ansikte. Hon blundade, svalde och kände sorgen komma över henne igen. När hon öppnade ögonen stod han precis framför henne. Han tog tag om hennes axlar och tittade allvarligt på henne.

- Hur är det med dig egentligen, Camilla? Varför svimmade du där i TV-studion häromdan?

Hon hann inte svara innan ytterdörren öppnades och Lasse svepte in som en kostymklädd superhjälte med portföljen i ena handen och mobiltelefonen i den andra. Hans vågiga hår med locken i pannan och glasögonen fick honom att likna en medelålders Clark Kent. Alltid på språng. Han dunkade Jörgen i ryggen och hann kyssa Camilla på kinden innan han försvann in i sovrummet, fortfarande ivrigt diskuterande med någon i mobilen. Jörgen och Camilla sa ingenting, bara tittade på varandra och Jörgen förstod mer än Camilla någonsin kunde förklara i ord.

Ingenting hade hon sagt om vad doktorn berättat. Hon hann inte. Lasse skulle bara hämta sin lilla resväska som stod färdigpackad sedan kvällen innan. Han hade bråttom ut till Arlanda, taxin väntade utanför och planet skulle gå om en timme. Tre dagar skulle han vara borta. Han kysste henne igen, kommenterade att hon såg lite blek ut och att det skulle göra henne gott att åka ut till ön några dagar. Innan han gick bytte han några ord med Jörgen om hur golvvärmeslingorna skulle dras i hallen, men så konstaterade han att det där kunde ju Jörgen mycket bättre än han själv. Så var han borta. Igen.

Jävla Lasse!


Detta är ett bidrag till Sourze Författarskola.


"Du ser lite blek ut", "Jävla Camilla!" och "Alltid en flyktväg från Legoland" är fristående fortsättningar på "Inom ett år är jag död". Kan läsas i vilken ordning som helst.

Av Anna-Carin Collin 20 jan 2003 09:22