Jag är vilse

Jag längtar hem. Hela min själ skriker av hemlängtan. Snälla, kan ingen hjälpa mig att hitta hem? Jag vet inte vad jag heter eller vilken min adress är. Jag vet inte heller vilket land jag kommer ifrån och inte heller vilket år det är. Men jag längtar hem så mycket. Hjälp mig, hjälp mig snälla, hjälp mig.
Jag har försökt att gå utanför dörren för att se om mitt namn står där, men det går inte.

Jag befinner mig i mitt älskade hem återigen. Det är tre rum och ett kök. Egentligen är det fyra rum men det ena rummet är delat så att jag har ett kombinerat bibliotek och kontor. Jag är inte vem som helst. Jag är viktig, adlig och mycket förmögen.

Jag vet inte om jag är gift.

Mitt hem är byggt i ett u. När man kommer innanför ytterdörren finns en lång hall som leder förbi köket fram till vardagsrummet. Till höger finns köket. Intill det ligger vardagsrummet som är avdelat till kontoret. Rummet är L format. Sist ligger ett sovrum. För att komma till sovrummet måste jag gå igenom kontoret.

Men det viktigaste är inte det som syns. Det är det dolda som är så viktigt. Mittemot köket finns en liten springa, dold, som leder till mina hemliga rum. De är byggda som en kvadrat bakom väggen på något sätt. Där finns flera sovrum, kök, och duschrum.
Duschrummet är väldigt konstigt. Det passar inte in. Det är flera duschar som är monterade i taket. Det är kalt, kallt och otrevligt.

Eftersom rummen ligger bakom hallväggen innanför de yttre rummen finns inga fönster. Men det är inte dystert. Det är tyst, tryggt och mycket hemtrevligt.

Till vänster precis när jag kommit in i mitt hemliga gömställe finns en dörr. Det är en panikdörr som leder uppåt. Jag tror att den leder till vinden. Men det är inte viktigt egentligen vart den leder.

Jag är så lycklig. Jag är hemma.
Men lyckan är kortvarig.
Jag hör dem.
De kommer.
Jag är rädd.
De får inte lov att hitta mig.

Jag befinner mig i det hemliga utrymmet. Gömmer mig. Men de hittar min ingång. De är inne i mitt heligaste. Jag lyckas ta mig till panikdörren, öppnar den och springer uppåt. Jag vet inte varför de jagar mig, vad jag gjort. Jag vet inte om jag befinner mig i det forna Sovjetunionen någonstans, Polen, Tyskland eller var. Jag vet inte vilket år det är.

Jag ser mig själv öppna panikdörren och slinka in. Men jag ser även dem. De som jagar mig. De är soldater, klädda i någon grå uniform. De har midjebälte. De är beväpnade med smala gevär. Det sitter bajonetter på dem.
Jag vet att det är slut. Jag kommer inte undan. De kommer att ta mig, och föra bort mig. Mitt liv är slut.

Jag vaknar. Drömmen sitter kvar som den gjort varje gång i flera års tid. Den är återkommande. I vaket tillstånd försöker jag programmera mig själv att gå utanför ytterdörren och ta reda på vem jag är. Få mig att gå vidare ut och ta reda på vilken gata jag bor på. Men det går inte. Varje gång drömmen återkommer utspelar den sig på exakt samma sätt. Jag är inte rädd när jag vaknar, men jag känner en sådan stark hemlängtan till detta hem jag inte ens vet om det finns.
Jag känner att detta hem jag drömmer om en gång har varit mitt. Det är menat att det skulle förbli i min släkts ägo. Men jag vet inte vem jag är i drömmen. Det verkar som om mitt dåtida jag försöker berätta någonting viktigt för mitt nutida jag. Bostaden är viktig.
Jag har hemlängtan.

Av Angelica Rundgren 19 jan 2003 10:44