Jag är Nadja - Kap 12

Fredrik kommer på besök i helgen. Ska tydligen på julfest i skolan. Han går inte här, utan brukar besöka några vänner då och då. Och så mig då nu på sistone.

Fredrik och jag träffades första gången för fyra månader sedan. Jag spelade vinbrännboll och var mycket yr i huvudet. Kommer inte ens ihåg att jag pratade med honom då. Men det gjorde jag tydligen.

Mumintroll.

Mumintroll var det första ord som dök upp i Fredriks huvud när han såg mig. Mumintroll. Är inte dom ganska stora och feta? Kritvita dessutom. När han berättade detta blev jag inte alls så ledsen som jag skulle blivit för ett år sedan. Det måste innebära framsteg. Jag älskar faktiskt Mumintroll. Finska, feta och bleka Mumintroll. Dom är så vackra. Lever i sin lilla Mumindal och leker med livet. Ingenting är för svårt. Jag är gärna ett Mumintroll.

Senare på kvällen när jag hoppade till någon Euro-Discolåt kikade jag in den här Fredrik. Lång, dreads, blå tröja, säckiga byxor och ståtlig. Väldigt attraktiv. Jag kunde inte låta bli att låta ögat dröja kvar på honom så länge att det blev farligt. Du vet så länge att den du tittar på känner att någon inom närhåll vill komma närmre. Så gjorde jag flera gånger. Respons. Kände att någon ville närma sig mig.
Musiken dånar i öronen och jag tar en till öl. Är redan så onykter att det spelar ingen roll med en eller tio till. Fast jag är inte askalas. Bara väldigt gungig och mjuk.

Äntligen. Bob Marley.

Han ser nämligen ut att vara en sån där Bob Marley typ och jag blir livrädd. Han kanske vill dansa tryckare? Tryckare. Vad är det för ord? Tryckare. Man trycker kropparna nära varandra. Man försöker trycka på den knapp hos den andre så den ser. Mig.
Jag drar mig fort till dörröppningen när någon tar tag i min Muminkropp och frågar på kaxig, men ändå vänlig stockholmska.

-Ska vi dansa?

..........Hjälp..........

-Jo. Kan vi väl.
-Väl?.
-Ja. Det ska vi.

Hans armar är som en enda stor gigantisk yllefilt. Omfamnande och varm. Stickig. Han har tydligen inte rakat sig så bra. Jag når ungefär upp till hans haka. Han är en och nittio lång. Jag en och sextio. Han doftar nytvättad blå tröja. Underbart. Suger in doften och sluter mina ögon. Vågar inte titta. Vågar inte se att han är attraktiv. Han vill ha mitt nummer. Eftersom jag tappat bort mobiltelefonen är det svårt. Han tar mitt. Ringer inte.

Ser honom dagen efter. Han hejar inte. Jag hejar inte. Sätter mig på Helenas filt och tittar inte. Han står borta på en trapp med sina stockholmska polare och är attraktiv. Jag försöker prata med killen bredvid. Han pratar. Vi pratar. Om ingenting. Försöker göra Fredrik intresserad. Vågar inte titta. Ber Josefine titta. Fredrik tittar inte. Tar en öl och får ont i magen.

-Är inte det där den där killen du dansade med igår? Fan vad snygg han är. Säger Josefine.
-Attraktiv. Inte snygg.
-Ringde han då?
-Nej han ringde inte.

Kan tyckas naivt att han skulle ringa dagen efter. Men han lovade ju. Jävlar.

-Men gå fram och prata med honom då!
-Aldrig i livet. Skiter i honom. Verkligen. Han var bara lite spännande igår.
-Jamen. Han åker ju hem snart.
-Jaha. SO?
-Nehe.
-Jaha.

Jag går hem och fryser hela vägen. Det är mörk augustinatt och jag är livrädd. Är alltid rädd när jag ska gå hem i mörkret. Kanske någon vill tränga in i mig och stänga in mig i min egen kropp ännu mer?

Till sällskap har jag de vrålande bilarna som åker fort längs Parkvägen. Önskar att någon höll min hand och var min egen BodyGuard. Som Kevin Costner beskyddade den numer lik-liknande Whitney. Ingen är till sällskap och jag vet att demonerna väntar hemma.

Sätter nycklarna i låset och är livrädd. I kylskåpet har jag tjugo chokladkakor. I skafferiet tre påsar vaniljpulver. I frysen tre liter vaniljglass och fem frysta kanelbullar. Jag vågar inte öppna kylskåpet. Lägger mig i sängen och känner hur saliven börjar rinna i mungiporna. Får inte. Kan inte. Vågar inte. Får inte. Kan inte. Vågar inte.

Måste.

Börjar med kakorna. Trycker i mig dom en efter en. De tre första är olovligt goda. Tar tio till. Smulor över hela golvet. Drar fram glassen och värmer den snabbt i mikron för att den inte ska ila mot mina tänder. Doppar de sista sju kakorna i den och glassen täcker min tröja.

Ensamheten är hungrig.

Värmer på de fem kanelbullarna och åker under tiden iväg till Statoil för att hämta mer glass. Chokladglass. Expediten tittar fundersamt på hyperaktiva Nadja. Mina fingrar skakar när jag räcker fram pengarna. Cyklar hem så fort att jag får blodsmak i munnen.
Doppar kanelbullarna i glassen och den gräddiga mjölken börjar vända sig i min mage. Lite vaniljsås kanske? Fan. Glömde köpa mjölk.
Snart kommer jag få diarré. Laktosintolerant. Underbart. Kommer bli renad. Sätter på sex koppar kaffe för säkerhetskull. Ifall jag inte skulle få ut allt. Ibland när jag försöker spy får jag nämligen inte ut det. Psykologisk spärr skulle jag vilja kalla det. Spelar ingen roll hur långt jag sticker ner fingrarna så vägrar det att komma upp. Nu är fallet sådant. Sätter på hysterisk musik och kör mitt sedvanliga hetsätningspass. Häller i mig tre liter kokhett vatten och stoppar fingrarna i halsen. Ingenting.
Kaffet är klart och jag tjuter av ilska. Kaffet bränner min hals och rakbladet glänser vackert på tvättstället. Sätter mig på toan och försöker pressa ut det onda. Ingenting. Lägger mig på badrumsgolvet och gråter hysteriskt. Skriker ljudlöst och hatar mina grannar som går i trappuppgången. Jag vill inte karva. Inte än. Vet att ett samtal till min syster kan få mig på bättre tankar, men vågar inte ringa. Ringer Röda Korsets jourtelefon istället.

Pip. Pip. Pip. Ingen svarar.

Jag går in I badrummet och tar rakbladet I min hand. Tre snabba snitt över armen och jag känner ingenting. Drar tre långsamma snitt och blodet väller fram som en lavasprutande vulkan. Tittar mig i spegeln och ser ett leende på mina läppar. Blodet färgar tvättstället rött och det svartnar för ögonen. Det svarta försvinner och jag ser vita prickar dansa omkring i badrummet. Sköljer kallt och slickar i mina sår. Blodet slutar inte pumpa.

Det gör det aldrig.

Efter en halvtimme har såren börjat dra ihop sig och jag kan sätta på plåster. Det skönaste i ritualen. Skada och sedan plåstra om den lille. Underbart.
Magen står ut som en hård fotboll och nattlinnet är spänt. Rullar fram till sängen och lägger mig under täcket med nallen under armen.

Utanför är natten het och några fåglar hackar på min ruta. Imorgon är en ny dag.

Imorgon är alltid en ny dag.

Detta är ett bidrag til Sourze författarskola.

Av Marita Söderström 19 jan 2003 12:26