Jag är så jävla snygg

Egentligen är jag ju ganska söt ändå. Och egentligen har jag nog vetat det hela tiden, det är bara det att det tog ett tag innan jag lyckades övertyga mig själv om att jag hade rätt.

Egentligen är det ju samma spegelbild nu som då. Så jag måste ha vetat, för jag har alltid tittat mig i spegeln. Ja, jag visste nog hela tiden.

Men i vilket fall. Nu är jag på det klara med detta faktum. Jag är ju ganska söt ändå. För jag menar, min mage till exempel. Den vill ju sticka fram. Uppenbarligen så vill den ju verkligen ha den där bullformen som hänger lite över byxorna. Och då borde den ju få vara så. Man är som man vill vara, den vill vara så och alla har ett val och min mage har valt. Comprende?

Och min röst också. Den lär ju trivas ganska bra där nere. Annars skulle den ju förmodligen ha lagt sig lite högre. Varken rösten eller jag vill ju ha ont i stämbanden. För övrigt är det ju bra att jag hörs när jag säger något. Det är ju faktiskt väldigt bra. Näst intill ypperligt.

Och knäna ja. Tja, rätt stora är dom ju. Förmodligen rätt vassa också. Men det vet jag inget om för jag har aldrig knäat mig själv. Men jag kan tänka mig att det gör rätt ont. Och det är ju helt lysande.

Axlarna sen. Jag ser ut som om jag har simmat varje dag i hela mitt liv. Och det är ju helt otroligt bra, med tanke på att jag faktiskt inte har gjort det. Mina lår har för övrigt samma utseende som en elitskidåkares typ, och ni måste ju erkänna att den kombinationen är rätt grym. Speciellt som jag hatar både vatten och skidåkning.

Näsan är ju också som bekant rätt stor. Men det torde ju innebära att jag luktar rätt bra. Alltså inte att jag LUKTAR som i parfymerad, utan att mitt luktsinne torde vara bättre än folk med små näsors. Tufft. Ju.

Och liksom, I could go on forever. Och det är ju så det är nu för tiden. Man är fri att välja och min kropp har valt.

Av Marta Lisabet Engman 15 jan 2003 08:56