"Inom ett år är jag död..."

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Christine doppade försiktigt foten i det heta vattnet innan hon klev över badkarskanten. Hon var rädd att bränna sig och satte sig långsamt ner. Håret luktade fortfarande brandrök och hon kände sig oändligt trött. När hon suttit tillbakalutad och blundat en stund ångrade hon att hon tänt rökelsen i fönstret. Den fick henne att känna sig yr, men nu fick det vara. Hon sträckte sig efter en liten handduk på hyllan intill, spolade iskallt vatten ur kranen, vek den våta handduken dubbelt och lade den över pannan. Håll huvudet kallt, tänkte hon. Christine lutade sig åter tillbaka och kände spänningarna i kroppen släppa. Hon började på allvar förstå innebörden i det Camilla hade sagt.

Märkligt hur tillvaron kan förändras från den ena dagen till den andra. Christine hade känt på sig redan när de sågs att det var någonting som inte stämde, Camilla var inte riktigt sig själv. Nu förstod hon varför.

Camilla hade bjudit ut sina väninnor till sommarhuset på ön, det var bestämt sedan länge och Christine hade verkligen sett fram emot en skön helg i skärgården. Jörgen och barnen hade rest till farmor och farfar och där skulle de stanna några dagar. Hon hade känt sig glad och fri och på väg ut mot Norrtälje hade hon plockat upp sin syster, Sara. Strax innan färjan lade ut dök Lolo upp intill bilen på sin motorcykel. De körde ikapp på de krokiga vägarna från färjeläget men Christine hade inte haft en chans.

Nu var hon hemma igen, i ett stort, tomt hus i en sommarsömnig förort. Helgen hade tagit slut innan den knappt börjat. En katastrof? Vad annars skulle man kalla det?

. . .

Klockan hade varit närmare halv fyra på morgonen när de kom tillbaka från branden. Över det stilla vattnet låg lätta dimslöjor och marken under träden var skugglös. Ingen hade sagt ett ord när de långsamt gått grusvägen fram genom skogen och sedan fortsatt ner mot viken där Camillas skärgårdshus låg, bland äppelträd och vilda hallonbuskar.

Ingen av dem ville gå inomhus. Lolo gick först ner mot bryggan där bordet fortfarande stod dukat som när de lämnat det några timmar tidigare. De andra följde efter och nu såg de ut som sorgsna, sotiga måsar där de satt och stod på avstånd från varandra. Camilla ställde sig längst ut på bryggan, slog armarna om sig över bröstet och tittade ut mot fjärden.

- Hästarna, viskade Sara. Varför sprang de inte ut? Hon satt med benen uppdragna i trädgårdssoffan, ihopkurad, insvept i en filt. Hon torkade sig i ansiktet med baksidan av sin sotiga hand. Kanske hade hon gråtit, hon fick svarta ränder på kinderna.

- Instinkten. Lolo tände en cigarett och tittade ut över vattnet. Hon var sammanbiten, hård i rösten, kall. Hon avskydde beröring, ingen fick komma innanför hennes revir, speciellt inte nu. Camilla var den enda som fick närma sig, men nu stod de i varsin ände av bryggan. Lolos svarta kortklippta hår låg slickat i pannan och ner över de höga kindbenen. Hon blåste ut tunn, blå rök och följde den med blicken när den svävade iväg och dansade runt med ett par myggor.

- Det var någon som berättade. Om hästarna för länge sedan. När det började brinna sprang hälften genom elden, resten flydde bort från den…

- De som överlevde var de som sprang genom elden, avbröt Camilla henne med en suck. De som flydde dog utmattade, jagade av elden. Det är nedärvt, att de inte ska fly. Börjar det brinna i ett stall måste man gå in och hämta dem.

Christine hade också hört den där historien, men i ett helt annat sammanhang, när den varit avsedd som en metafor för att inte våga ta itu med sina rädslor. Hon reste sig och började plocka bland faten och glasen på bordet. Smöret flöt omkring i sin förpackning och i ett till hälften urdrucket vinglas låg en harkrank med långa spretiga ben.

- De måste varit skräckslagna, sa hon.

. . .

Hon tryckte på knappen och jetstrålarna pulserande in i hennes rygg, hon sänkte sig sakta och lät nacken masseras av de heta, pumpande vattenstrålarna. När hon sträckte på fötterna nådde hon utflödet i andra änden av badkaret. Fotsulorna mötte kraften i strålarna och hon täppte igen en av öppningarna med ena stortån. Med ens blev kraften i de övriga strålarna starkare. Det är så det fungerar, tänkte hon. Man täpper till, stänger igen, lägger locket på och det flödar ut någon annanstans. Det går inte att komma undan.


. . .


- Klart som fan att de var skräckslagna, sa Lolo och knäppte iväg cigarettfimpen en bit ut i vattnet.

- Lika skräckslagna som du är, frågade Camilla lugnt och vände sig mot henne.

Den tystnad som uppstod nu kändes helt annorlunda än när de gått hem från det brinnande stallet. Lolo stirrade på henne, ansikte var vitt i kontrast till Camillas solbrända, fräkniga hy.

- Du är så rädd, Lolo, så jävla rädd, fortsatte hon. Du gömmer dig bakom din attityd, ditt hårda skal. Du kliver upp på din MC och drar iväg så snart det inte passar. Du biter ihop och släpper ingen inpå livet.

Camilla hade höjt rösten. Något var på väg att hända och Christine skulle förknippa minuterna som följde med en knivskarp närvaro, som en stund när det inte fanns någon återvändo.

- Nu är du väl orättvis. Christine ångrade sig i samma sekund hon mötte Camillas blick, som nu riktat in sig på ett nytt offer.

- Och du Christine, du är blind. Du backar jämt, uppoffrar dig, tar inte för dig… och sluta plocka med porslinet!

Camilla skrek åt henne, gestikulerade med händerna för att visa hur irriterande Christines aldrig sinande omtanke var. Christine gapade, lade ner besticken som hon just samlat ihop och satte sig långsamt ner intill Sara på bänken.

Sara var några år yngre än hon själv, när deras mor gick bort hade Christine hunnit bli sexton men Sara var fortfarande ett barn. Det hade präglat deras uppväxt och deras relation. Sara kunde fortfarande bete sig omoget i Christines ögon, trots att hon fyllt trettio. Hon hoppade från det ena förhållandet till det andra, var rädd för att bli lämnad ensam. När systrarna bestämt träff på stan kom Sara alltid försent. Hon vågade inte riskera att komma för tidigt och bli sittande själv vid ett bord, som en vara i ett skyltfönster. Hon hade för säkerhets skull alltid något att läsa i väskan.

- Sara, Sara, Sara, suckade Camilla. Har du någonsin vågat vara ensam? När reste du iväg på egen hand senast? Det har aldrig hänt, eller hur?

- Vad menar du? stammade Sara.

- Ja, vad fan menar du? Lolo hade hämtat sig och stirrade på Camilla som fortfarande stod kvar längst ut på bryggan.

- Där står du och dömer oss. Du tycker det är rätt tillfälle? Vad är det för fel på dig? Vi försökte ha kul igår, vi blev lite fulla och glada, vi skrattade och sjöng, men du var ärligt talat inte helt lätt att roa. Så började det där jävla stallet att brinna och ni ville absolut dit allihop och hjälpa till, fast det var helt lönlöst. Lolo blängde på de andra och fräste sig närmare Camilla, hötte med pekfingeret.

- Du är så jävla präktig, så lyckad, så duktig. Du sitter där i din TV-studio på morgnarna och pratar och pratar så förnuftigt. Du har svar på allt. Vad har du för rätt att peka ut våra svagheter? Hur kändes det att svimma i direktsändning förresten? Pinsamt? Varför svartnade det för ögonen?

Lolo stod nu mitt framför Camilla, gjorde en paus och förväntade sig ett svar. Det fick hon.

- Jag har en tumör. Jag har en tumör i huvudet.

. . .

Vattnet i badkaret var inte lika hett längre. Christine rätade på sig, lade den kalla handduken åt sidan och kände på sin panna. Den var sval.

Det var många sanningar på en gång där i gryningen, tänkte hon. Camilla, hennes bästa vän, hade högst ett år kvar att leva, det var vad doktorn hade sagt. Hon hade fått beskedet strax före helgen men inte berättat för någon, inte ens för Lasse. Han hade kommit hem och vänt i dörren, bara hämtat sin packade resväska och åkt iväg på någon viktig affärsresa. För upptagen att se, för ont om tid att fråga, med risk för att bli uppehållen och Camilla hade själv knappt hunnit smälta vad läkaren sagt.

- Jag har en utmaning till er, sa Camilla till slut där ute på bryggan. Christine mindes att det var ungefär samtidigt som morgonsolen tittade upp över grantopparna på andra sidan viken. Inom ett år ska ni ha utmanat en rädsla, fortsatte hon. Jag vill att ni alla tänker igenom vad ni är mest rädda för, vad er högsta önskan är, varför ni inte förverkligat er innersta dröm. Är det rädsla som hämmat er så vill jag att ni utmanar den. Jag vill att ni gör det, för min skull.

Christine var rädd.


Detta är ett bidrag till Sourze Författarskola.

Förresten, det här var den litterära versionen. Synopsis och karaktärsbeskrivningar är redan klara. Bergman, Hallström och Lynch är välkomna att ringa, när som helst!

Av Anna-Carin Collin 15 jan 2003 14:16