Leva i verkligheten

Genom att ställa fyra frågor och svara sanningsenligt på dom, lär jag mig att lägga band på mina problem och därefter se om jag ljuger eller döljer något för mig. Är det så, betyder det att jag blundar för verkligheten och på så vis själv bäddat för mitt problem själv.

Eftersom jag mer och mer börjar ta till mig att det inte finns någon absolut "rättvisa/orättvisa" i livet, en människas handlingar oavsett den är "god" eller "ond" avspeglar dennes rättsuppfattning, har jag valt att numera leva mitt liv, efter verklighetens principer.

Jag vill således analysera de tankar som landar i mitt inre, än att slösa bort tiden på vad andra gör mot mig. Detta känns skönt, ärligt och sanningsfullt mot mig själv.

Med denna metod, kallad "The Works", är det lätt att se och höra när någon annan berätta om sina problem, och avgöra om denne låter sig manipuleras av en medveten eller omedveten lögn.

Ett intressant exempel för mig, är min farmor, som jag hälsat på ofta nu under mellandagarna, och hennes sorg efter farfar som avled i somras.

Farmor säger att hon "fortfarande gråter på kvällarna", då hon tänker på farfar. Vid frukosten tänder hon ett litet ljus vid farfars plats.

Hon är väl omhändertagen av min farbror, hans fru och lilla flicka, som bor granne med henne. Deras sjuåriga sladdbarn, passar farmor med nöje, och hennes närvaro betyder enligt henne själv, mycket i det vardagliga sorgearbetet.

Jag har länge försökt att föreställa mig, farmors situation.
Hon anser sig "orättvist" behandlad av omständigheten och när jag ber henne precisera:
Vad det är hon vill eller inte vill?
Vad som borde eller inte borde göras?
Då flyr hon genast från samtalsämnet och visar att hon känner obehag, i den grundläggande verkligheten. Det uppfattar jag som rädsla, en flykt bort från sanning och - verkligheten. Ett medvetet eller omedvetet val att hellre leva efter en myt, än att försöka döda myten och hjälpa sig själv.

Farmor vet i sitt inre, att det finns människor med starkt respektive svagt psyke och att hon tillhör den "svaga" typen.

Men hon verkar inte vilja göra sig av med sin oro och leva sitt liv som det är. Varje gång jag genomskådar henne och vill få henne att inse att det är hennes känslor och inte verkligheten, som gör henne illa, då kommer en mängd bortförklaringar igen.

Det är då jag tänker:
Jag vill leva enligt verklighetens principer, det vill säga så sanningsenligt som möjligt och inte måla onödiga skräckscenarion, som gör mig mer skada än nytta.

Verkligheten är inte alltid bekväm, men den är objektiv och realistisk. Liksom en mardröm är ett skräckscenarium, är en vision en utopi. Det är utifrån verkligheten vi kan forma våra visioner och eliminera dom hinder som uppstår under färdens gång, på ett elegant och förnuftigt sätt. Detta anser jag mycket behagligare än att "måla fan på väggen" –som farmor och många "gamla" gör.

Av Yohannis Petersson 10 jan 2003 09:13