Inget annat än en vanlig familj 1

Inget annat än en vanlig familj.



När det hände, brukade jag lägga mig på golvet i mitt rum och lägga en kudde över huvudet för att slippa höra. Om det ändå hördes nynnade jag för mig själv. Oftast "Ring Ring" eftersom jag kunde den texten. Annars "I see a star" eller "Sugar baby love", även om jag inte kunde engelska så bra.
Jag låg kvar så länge. Längre än som var nödvändigt.
Den gröna heltäckningsmattan var sträv och stickig mot min hud. Och den luktade illa, men hellre det.
Om jag bara varit modig eller stark nog skulle jag tagit en av fars hantlar i handen och gått raka vägen ut i vardagsrummet, eller var han nu höll på, och drämt den i skallen på honom så han hamnade på sjukhus länge, länge.

Mamma sade att han var sjuk. Det förstår du väl, sade hon, att så gör väl ingen frisk människa. Och det var jag såklart tvungen att hålla med om. Men varför vill han inte bli frisk då, brukade jag fråga. Det vill han, men han behöver hjälp, sa mamma som alltid hade svaret på allting.

Oftast var far borta igen när jag kom ut ur mitt rum. Och mamma satt och såg ut genom köksfönstret med tårarna rinnande på sina kinder och med en cigarrett i handen.
Ibland, när hon lät cigarretten bara hänga där mellan fingrarna, och den knappt glödde, tog jag den ur hennes hand och askade den. Sen drog jag in ett djupt bloss, som mamma brukade göra, för att få fart på den igen, innan jag satte den tillbaka mellan hennes fingrar.
Hon lade inte märke till mig. När hon var sådan, passade jag på att ta ett glas Oboy med sex skedar pulver, fast mamma sade att jag bara fick ta tre, och lägga mig i soffan och läsa Fantomen.

Jag ville bli popstjärna och inte sjöman som far. Sjömän bara söp och skällde. Fastän de var borta för det mesta, verkade de inte tycka det var speciellt roligt att komma hem till sina fruar eller sina barn.

Kristina sket i far. När hon visste att han skulle komma hem, flyttade hon till Paddan. Hon sade till mig att hon älskade honom.
Paddan arbetade som målare. När han jobbade hade han en vit overall med en massa färg på och ett par grova svarta skor och en keps bakochfram på huvudet. Jag skulle få följa med honom på jobbet någon gång, hade han lovat.

Paddan bodde två trappor bort. Vissa kvällar, när far blivit ordentligt full, skämde han verkligen ut sig och stod och skrek efter Kristina nedanför Paddans balkong.

- Vill du inte träffa din gamle far?
- Passar det inte fröken Högfärdig, kanske?

Så kunde han stå och skrika och mamma och jag satt i soffan och såg på teve och låtsades att vi inte kände honom. Fast det visste alla på vår gård att vi gjorde. Men vi låtsades inte om det i alla fall.

När de frågade i skolan vad far arbetade med sade jag att han var död. Att han varit kapten på en båt som sjönk i en storm. Hela besättningen räddade sig i livbåtarna utom far som blev kvar på bryggan eftersom han var kapten.
Min far ligger begravd på havets botten, brukade jag säga.

Detta är ett bidrag till Sourze Författarskola

Av Mats Larson 09 jan 2003 09:19