Frisk som äntligen blivit sjuk

Tänk dig att från att ha varit en pigg och glad tjej i dina bästa år bli en sjuk och oförklarligt trött individ som vissa dagar inte ens orkar ta sig ur sängen. Fundera vidare på hur det kan kännas att vara sjuk och inte få den hjälp som svenska läkarkåren borde kunna ge dig.

Jag har fått kämpa i stark motvind för att få den vård jag behöver, och tyvärr är jag långt ifrån ensam i denna karusell.

Ska försöka göra en lång historia något kortare: Jag har till och från gått sjukskriven i fem års tid-den senaste omgången började i december 2000 och jag har ännu inte blivit friskskriven.

Otaliga är de läkare jag träffat och ännu mer svårräknade är alla de "diagnoser" jag fått.

Akut bronkit, magproblem - under utredning, nedstämd, utmattningsdeprimerad, uttalad trötthet, koncentrationssvårigheter är några av de slutsatser som skrivits på sjukintygen.

Med symptom som kolossala svettningar undrar just till vem jag ska skicka räkningen på alla de tröjor som blivit förstörda, enorm trötthet, värk i kroppen, puls på upp emot 100 slag av att ha sovit en natt, en mage som lever sitt eget liv, en 10-minuterspromenad får mig helt däckad i över ett dygn, musklerna rår inte längre att öppna en konservburk, tappar vikt trots att jag äter som en häst.

Jag skulle kunna fortsätta denna lista ytterligare men tror inte det behövs - om ni inte är läkare förstås. Läkarna jag träffat, förutom en, anser nämligen inte att jag är sjuk - bara utmattningsdeprimerad.

En läkare som otroligt nog idag är klinikchef erbjöd mig en svettoperation! En annan jag träffade då jag åkte akut till Danderyds sjukhus en tisdagkväll ansåg att jag borde ha gått till huset bredvid - psyket! En tredje skrev en remiss i september månad som blev "något" fördröjd. Den ankom till KI i december för att där avslås. Detta berodde helt enkelt på min bostadsadress och inte på att de ansåg mig vara frisk.

Just nu ligger denna remiss på ett annat sjukhus med en som vanligt lång väntetid.

Alla utredningar och långa väntetider och besvikelser har naturligtvis påverkat min sjukdom negativt. Den har även tärt på min närmaste omgivning. Det är ett rent under att jag inte blivit singel på kuppen.

För ungefär en månad sedan drog jag mig till minnes en artikel jag läst skriven av en ovanligt vettig och human läkare. Efter en stunds letande på nätet fick jag tag i hans mailadress.

Hör eller snarare läs och häpna: Jag mailade honom och fick ett raskt svar.Dagen efter klämdes jag in på en tid som egentligen inte fanns...

Remiss till provtagning och specialistundersökning samma dag. Igår var jag på återbesök, fick den diagnos jag borde haft för fem år sedan. Lätt som en plätt - solklart fall som han uttryckte det hela.

En timme senare hade jag hämtat min medicin och nu ska jag äntligen bli frisk. Daglig medicinering resten av livet på grund av min kroniska sjukdom men vad gör det när jag äntligen blivit sjuk!!

Jag hade rätt, jag är varken utmattningsdeprimerad eller nedstämd bara utmattad av min sjukdom och ledsen över de år jag förlorat.

Är det egentligen patienterna som ska få offentligt skäll i tidningar och nyheter:det är för lätt att bli sjukskriven, många borde kunna jobba, de sjukskrivna kostar för mycket pengar och så vidare.

Jag har inte kastat bort fem år av mitt liv för att jag tycker det är ruskigt kul att gå hemma, komma efter i arbetslivet, få långa och ensamma dagar att gå fortare, inte orka umgås med släkt och vänner.

Jag har förlorat denna tid därför att hela vårdapparaten är enormt trög och läkarna har ett stort ansvar som de uppenbarligen inte kan hantera.

Ska du bli frisk får du allt ta dig i kragen och kämpa själv - räkna med att det blir en kamp utan dess like.

Men är du tjurskalligare, ordentligt påläst och orkar leka detektiv efter kunniga läkare då har du en chans att äntligen bli sjuk...

Av Gunilla Grönvall 09 jan 2003 14:13