Den lyckliga horan får ge vika

Debatten är i full gång. Thomas L. Aabo kom med artikeln "Vad vill de prostituerade själva".

Prostitution har fått ett nytt ansikte; välkomna nya arbetarkvinnan! I alla fall om en minoritet får bestämma. Myten om "den lyckliga horan" ska återuppstå igen, och nu siktas ljuset på den nybildade organisationen IUSW The International Union of Sexworkers och en grupp danska prostituerade som deklarerade att de faktiskt trivdes som prostituerade. Och utifrån det här ska vi nu alltså öppna våra sinnen och förstå att kvinnan inte utnyttjas av den här branschen. I allfall inte om de får starta en egen förening. Då är de ju skyddade. Eller?

Syndikalisten Henrik Hirselans var inte sen på att demonstrera sitt förslag om att strippor, prostituerade och "andra sexarbetare" ska organisera sig fackligt i SAC. Han hävdar att prostitution faktiskt är som vilket arbete som helst. En fråga om frihet. Då kan man reflektera över hur fria de egentligen är. Men Sverige är oenig med andra länder om hur man ska bekämpa sexhandeln. En stark liberaliserings- och legaliseringsvåg drar fram i Europa när det gäller prostitution. I Italien vill premiärminister Silvio Berlusconi legalisera bordeller. Hans argument är att de som frivilligt prostituerar sig skulle få en bättre tillvaro om de bara erbjuds bättre hälsovård, socialförsäkringar och pensioner.

I Holland är det tillåtet för prostituerade att "arbeta" i speciella distrikt, om de har identitetshandlingar som visar att de har rätt att vara prostituerade. I Tyskland har prostitution från och med årsskiftet fått yrkesstatus och utgör en del i "arbetslagstiftningen". Allt i frihetens namn.

För att återgå till L. Aabos artikel, så ställer han frågan; "Är det inte dags att låta prostituerade få rätt att bilda fackföreningar och fritt utöva sitt yrke?". Facket skulle omedelbart hänvisa till arbetsmiljölagen. Det finns mer än en punkt att grubbla över.

När sexköpslagen trädde i kraft 1999 uppskattade polisen antalet prostituerade kvinnor till 2 500 stycken, varav cirka 650 stycken gatuprostituerade. Idag har de gatuprostituerade halverats i Stockholm, Göteborg och Malmö. De sexköpande männen har i gatuprostitutionen minskat med ungefär 75 procent. Lagen fyller en funktion. Rikskriminalpolisens rapport "Handel med kvinnor" visar också att de som traffickar kvinnor och kvinnor som själv prostituerar sig, undviker Sverige eftersom förbudet mot köp av sexuella tjänster har gjort kunderna rädda. Här kan vi då fastslå en slutsats: Finns det ingen lokal prostitutionsmarknad minskar också trafficking. Istället för att komma till Sverige beger sig de till länder där prostitutionsmarknaden finns. Och om fler länder gjorde som Sverige, skulle det begränsa tillgången och det skulle tvinga kvinnorna till att söka sig till andra inkomstkällor. Likaväl hallickarna.

Med det är en drömbild, än så länge. Ökande prostitution, och underhållningsindustri överlag, i destinationsländerna såväl som i ursprungsländerna kan även ses som faktorer som stimulerar människohandel över gränserna.

I juli kunde vi läsa att endast ett fåtal av alla bordeller i Danmark betalar moms och arbetsavgifter, trots att bordeller legaliserats i Danmark. Är det här då en positiv respons av legaliseringen som man sedan ska förespråka? Faktumet att länder där prostitutionsmarknaden existerar också exploaterar trafficking, borde om inte annat vara ett avskräckande argument. Speciellt med tanke på hur närliggande de Baltiska länderna befinner sig. FN uppskattar att mellan en och fyra miljoner kvinnor och barn, främst flickor, världen över utsätts för trafficking varje år. Varför ser vi nästan aldrig något av trafficking i Sverige när FYRA MILJONER utsätts för det, varje år? Därför att det är lättare att utnyttja människor i ett land där man töjer på regler och moralen.

Den gemensamma nämnaren bland människohandel är tolerans. När vi accepterar prostitution accepterar vi också rätten att köpa en människa. Det här är ett stort problem för en mängd länder, för att inte tala om Sydostasien. De här länderna kämpar mot utspridningen av handeln och har gjort det länge, ett sätt som skulle vara förödande är att organisera det. För om man får organisera prostitution finns det inget som hindrar hallickar att organisera sina arbetskrafter också.

Bara för att visa hur omfattande människohandeln är så kan vi titta på siffror. Siffror som ökar kraftigt varje år. Tio miljoner barn utövar prostitution världen över, enligt FN:s kommission för mänskliga rättigheter. I Sydostasien finns den största koncentrationen av barnprostitution. Enbart i Thailand beräknas 800 000 vara prostituerade i åldern 12-16 år. I Brasilien finns det 500 000 barn. CIA rapporterade att mer än 50 000 latinamerikanska kvinnor lockas och luras in i prostitution utomlands per år. Fattigdomen är den avgörande orsaken till att de lämnar sitt land. Och Europa är målet.

Vissa menar att organisationen "bara" skulle täcka "den lyckliga horan". Jag ska inte säga att det absolut inte finns någon som är lycklig, men jag, med många andra, vet att det är en absolut liten marginal. Det finns en för stor marknad för prostitution idag för att ge stor plats åt den lyckliga horan. Prostitution kan man inte dela upp i "laglig" och "olaglig". När vi börjar spränga barriärer suddas också gränserna ut.

Om lagen skulle bli kraftlös i Sverige skulle vi inom snar framtid handskas med en rad andra problem, och jag tvekar på att då framtidens Sverige skulle vara något att eftersträva.

Referenser:
ARBETAREN
Christina Lindström, tjejjouren
FN:s kommission för mänskliga rättigheter
IOMa 2001: International Organization for Migration "Trafficking in Women and Prostitution in the Baltic States: Social and Legal Aspects", 2001.
IOMb 2001: International organization for Migration: Public Perception and Awareness on Trafficking in Women in the Baltic States", 2001.

Av Johanna Pettersson 08 jan 2003 17:19