Jag är Nadja - kap 6

Det går inte bra för Nadjas lag just nu.

Först går det inte att skriva ut sagan; vill slå ihjäl klassen. Sedan; raseriutbrott, river sönder Aftonbladet och karvar arm. Sedan; gråtattack, kolsvart på kudden.
Nu; har diarré och spyr ok, stoppar ner fingrarna själv, men jag är kräksjuk på riktigt.

Idag skulle jag gått på stan med Anna och köpt de billiga H&M byxorna som var riktigt, riktigt as-snygga. Jag menar det. Sådana där byxor som inte skaver och är hemska. Bara sköna stora-ge-plats-åt-magen byxor. Jag förstår inte varför dagens tjejer och killar går med på att köpa tajta jeans som snörpar åt underlivet så hårt att man får blåsor mellan blygdläpparna. Det finns det faktiskt ingen mening med. Och hallå. Stringtrosan. Vad är det för påhitt? Finns det någon kvinna man på denna jord som första gången de använde stringtrosa tyckte det var skönt? Om ja. Var är du? Å andra sidan. Hur många tjejer tyckte det var skönt att få mödomshinnan spräckt av en stor … första gången? Och den akten blir ju faktiskt bättre med tiden. Så där kanske min teori spricker.

Man kanske inte måste älska något från första början. Kanske man lär sig med tiden? Ja. Men det gör man ju faktiskt med det mesta.

För två månader sedan skrattade jag åt alla som stoppade ner byxorna i skorna så de såg ut som vi var back in the eighties. Och nu tycker jag det är väldigt, väldigt snyggt. Typ såna byxor jag ville köpa idag.

Kanske det är så att man måste vänja sig vid att gilla vissa grejer som man först avskyr. Så är det ju lite med ensamheten också. När man första gången kommer på att man är ensam fast man har ett antal underbara vänner plus kärnfamilj blir man tokig. Rädd och hatar. När man brottats med ensamheten i några månader, besökt psykolog, målat lite tavlor, gråtit floder, hetsätit, karvat arm, läst ensamhetsböcker så kommer man till sist till ett stadium där man faktiskt börjar acceptera den. Ensamheten alltså.

Lyssnade till Bruno K Öijer för ett tag sedan och han sa något om att man ska bli vän med sin värsta fiende. Och det är väl det det handlar om.

Fast sedan kommer det ju dagar då det är förbannat jobbigt och man har lust att döda sin värsta fiende. Då lägenheten ser ut som ett krigsfält, mat överallt, cigaretter hänger i taket och såren på armen är färska.

Manodepressiv?

Jag är nog det. Och det skulle vara så mycket enklare om någon bara kunde ställa den diagnosen på mig. Om Herr Överläkare kunde göra det skulle jag förstå vad det var för fel. Men han har inte tid och pengar att göra det. Sjukvården har aldrig tid med oss som inte är sjuka varje timme dygnet runt. Och återigen. Jag är inte tillräckligt smal. Inte ens när jag gick ner tolv kilo på sex månader var jag tillräckligt smal. Inte ens när jag levde på lättfil och äpplen tyckte de jag var tillräckligt smal.

Vad krävs för att man ska bli tagen på allvar?

Den här läkaren jag träffade för två månader sedan tyckte nog att jag var lite sjuk i alla fall. Fick ju pilleri-pill-piller och ett möte med tjejen som bestämmer vem som ska få vilken vård. Och det var ju en vändpunkt. Har ju faktiskt inte hetsätit på en månad. Mycket bra gjort. Men fortfarande är jag mano. Just idag vill jag inte hänga mig i ett snöre över Gavleån. Och det känns bra. Fast nu är jag diarréig och spyig istället. Det ska aldrig gå riktigt, riktigt bra. Men jag fruktar för den dag då jag ser mig själv hänga där igen.

Det finns ett annat alternativ också. Hänga mig i ett snöre i den franska balkongen. Det skulle väl vara en snygg syn för grannarna. Jag måste vara exhibitionist. Varför vill jag hänga bland folk? Jamen för att de ska fatta att jag menade allvar. Jag vill inte skuldsätta, bara visa. Visa att jag menade allvar.

Nu kommer säkert någon sno de sista byxorna när jag sitter här hemma och har magknip och spylukt på fingrarna. Då kommer jag återigen bli sist med att hänga med i modet. Oja. Jag är ju väldigt modeintresserad ska du se. Nej, det är jag inte. Men byxorna är riktigt snygga.

Av Marita Söderström 07 jan 2003 16:54