Ilskan som drivkraft

Men mitt problem är att jag inte är arg så ofta. För det mesta är jag snäll och loj - sitter mest och luktar på blommorna. När någon höjer rösten, blir jag nervös och min första tanke är; men så kan man väl inte göra - så kan man väl inte säga. Man skulle kunna servera en hundlort på min tallrik på restaurangen och jag skulle inte våga klaga. Men ibland - även om det sitter långt inne - blir även jag förbannad.

En gång såg jag en mamma örfila sin dotter i ett omklädningsrum. Jag gick fram och skällde ut henne efter noter. En annan gång såg jag någon behandla sin hund illa och fick tokspel och började skrika och gorma. Ibland har jag har jag ångrat mig efteråt, som den gången jag slog ner en tjej som hade börjat dejta min före detta kille. Vi var på samma fest och hon tittade på mig och sa med tillgjord röst: "Anna, det är fult att vara svartsjuk!" Då var det något som brast inom mig och hon åkte på en råfeting - rakt i ansiktet. Fick blåtira och allt, men det kändes helt rätt. Jag får väl skylla på att jag bara var sexton när det hände.

Vi i Sverige är bra på att klaga om bagateller. Ja, enligt mig är det bagateller i varje fall. Det skrivs så mycket arga insändare i tidningar om än det ena, än det andra. Det mesta handlar om sånt som att folk inte tar upp hundskit efter sig, eller att bussen är några minuter försenad, att folk går på fel sida av gatan, att det är för kallt, för varmt, för det ena och för det andra. Jag gäspar och förstår inte hur man kan ödsla så mycket energi på småsaker. Det finns väl andra saker att bli upprörd över, om man nu verkligen känner för att klaga och vara ilsken. Tänk om alla småklagare i Sverige, istället gjorde något vettigt med sin arg-energi. De kunde tillexempel åka in till stan och mata de döende svanarna. Eller engagera sig i någon grupp som hjälper utslagna eller slagna människor.

Egentligen finns det hur mycket som helst att bli upprörd och förbannad över. Jag skulle faktiskt kunna gå omkring och skrika dygnet runt över alla orättvisor i världen om jag ville. Ju mer jag tänker på det, ju mer inser jag att min blotta närvaro på jorden är en miljökatastrof och sådant kan man ju också bli arg över. Från den stunden du föds är du en tickande miljöbomb och sedan fortsätter det - från blöjor till blöjor så att säga. Sådär håller jag på att tänka, tills jag kommer fram till att det ändå inte är någon idé att vara arg över någonting egentligen - snart ska vi ändå dö.

En gång jobbade jag med en tant som var riktigt bitter. Hon var städerska där jag var. Du hörde henne när hon kom rullande med sin vagn, för hon småmuttrade hela tiden. När jag gick närmare henne, hörde jag suckande meningar som; "Nej, men det är ju ändå ingen idé", en annan var; "Jag har ju försökt prata med dom, men dom lyssnar inte". Jag var tvungen att fråga henne vad det var som inte var någon idé och vem som inte lyssnade.

Hon var så full av bitterhet, att hon inte längre såg någon lösning. Jag försökte hjälpa henne genom att prata med ledningen. Själv hade hon inga inga konstruktiva förändringar att komma med. Det hela gick mer ut på att mumla besvärjelser. Hon var så långt nere i bitterhetens jämmerdal, att jag till slut gav upp. Om hon ändå hade varit lite förbannad.

En väsentlig skillnad mellan bitterhet och ilska, är att bitterheten är så passiviserande, medan ilskan är mer handlingskraftig. Inte för att jag tycker våld löser några problem, men ibland kan ilskan vara något som får dig att ta tag i ditt liv. Du behöver inte alltid uttrycka den, du kan hålla den inom dig och ta fram den, när du behöver den där extra drivkraften - som en vind att segla på.

Av Anna Drangel 07 jan 2003 09:18