När jag fick min Oscar

Oscar kom till världen under en helt ordinär förlossning. Oscar är idag en högst ordinär kille på snart två år, och jag är förmodligen en ytterst ordinär morsa på trettioett. Jag inbillar mig inte att den yttre betraktelsen av vårt liv är det minsta unikt. Men, livet sådant det ter sig idag är ändå inget jag någonsin kunde föreställa mig innan Oscar föddes. Det är därför jag behöver berätta om hans födsel nu, innan minnet bleknar bort som en obetydlighet inför de dagliga kriserna, såsom den då jag ska klä på en unge som närmast liknar en påtänd bläckfisk. Eller när jag vaknar av en dansk skalle. Eller... nå, bäst jag sätter igång innan jag, som sagt, glömmer alltihop.

Ungefär halvvägs in i graviditeten började jag oroa mig för förlossningen. Inte så lyckat att oroa sig förstås, men smärtkänslig som jag är tänkte jag att om jag ger vika för min oro kan jag kanske göra något åt den, så att den inte kastar sig över mig i form av panik istället, när det väl är dags.

Efter samtal med min barnmorska kontaktar jag en Aurora-barnmorska på sjukhuset där jag bor, och jag får träffa henne flera gånger. Vi pratar om förlossningen, vad man kan göra, att det faktiskt inte behöver göra så värst ont, att det finns all möjlig sorts hjälp. Det är bara att be om den. Lättad anser jag att våra träffar har burit frukt, jag är inte längre orolig utan tänker att det här, det fixar jag! Det ska ju inte behöva göra ont, så då kommer jag nog att klara det utan att förlora förståndet eller strypa någon intet ont anande barnmorska.

Klockan tre på natten, nio dagar över tiden och efter en dryg timmes nattsömn, vaknar jag av en horribel smärta i underlivet, och konstaterar kallt att nu börjar det. Inget snack, this is it. Alla förvärkar har bara varit larviga för-förnimmelser, och jag som tyckte att de gjorde ont... Det skulle jag anat, att det var lite mer som krävdes för att klämma ut en kotte.

Jag skriker högt vid varje värk, när min make vaknar säger jag åt honom att somna om och går ut i badrummet för att ta mig ett superhett bad. Om jag nästan bränner mig över hela kroppen av badvattnet kanske jag känner värkarna mindre, tänker jag och spolar upp ett vatten så hett att jag nätt och jämnt klarar att lägga mig i det. Det hjälper, fantastiskt! Jag ligger i badet ett par timmar, tills vattnet är kallt, och går sedan upp och lägger mig i soffan. Jag kvider mig igenom några värkar till, men sedan ger jag mig. Jag ringer förlossningen vid sjutiden på morgonen och undrar hur länge till jag ska stanna hemma. Jag får till svar att jag nog kan stanna hemma så länge jag själv känner att jag orkar, vattnet har ju inte gått och jag är ju förstföderska så det tar nog ett antal timmar till.

Okej, jag suckar och undrar om jag kan äta några värktabletter. Dammsuger medicinskåpet och hittar några gamla piller som jag fått för ryggvärk en gång i tiden, ringer för att kolla att de är okej med tanke på bebisen, men det var de visst inte, de kunde förlänga värkproceduren. Det vill jag verkligen inte, så jag gråter en extra skvätt och sväljer ett par vanliga Alvedon i symboliskt syfte.

Min make vaknar, morgonen försvinner i ett töcken och jag lyckas klämma i mig lite att äta mellan varven. Värkarna har nu hållit på i nästan en hel arbetsdag med fem till sju minuters mellanrum, och jag börjar bli ganska utmattad. Försöker sova lite mellan värkarna, det blir någon minut här och någon där, och framåt lunch lyckas jag slockna nästan en timme medan min älskade make skruvar ihop våra nyinköpta IKEA-möbler framför mig på vardagsrumsgolvet.

Jag ringer förlossningen igen vid tretiden på eftermiddagen, det har nu gått tolv timmar, och de säger att visst kan du komma, men du får nog åka hem igen. Jag tänker då rakt inte åka hem igen, då väntar jag hellre ett tag till. Värkarna blir värre och värre, men intervallerna blir inte direkt kortare. Vid sjutiden på kvällen, sexton timmar efter att värkarna börjat, känner jag att min gräns passeras, nu orkar jag inte mer. Får jag inte något smärtstillande snart hoppar jag från balkongen.

Detta är mer än jag klarar utan vårdpersonal runt mig. Vi ringer och föranmäler ankomst, ringer en taxi, och jag ska då ta mig upp ur soffan för att bylsa på mig kläder och det är alltså dags att föda. Varför? Jag ska aldrig blir gravid igen, aldrig någonsin. Inget, inget i denna värld kan få mig att gå igenom detta igen, inget! Och det har inte ens börjat göra ont på riktigt... fast det vet ju inte jag förstås. För vem skulle ha berättat hur ont det gör? Vem skulle utsätta mig för vetskapen, eller ett försök till vetskap, när jag redan var så rädd? Det verkar ju onödigt att oroa mig i onödan, eller hur?

Vi tar oss ned till taxin, jag säger till chauffören att jag hoppas att det är okoj att jag låter lite, det gör nämligen rätt så ont. Och kör fort är du snäll, det är lite bråttom. Jag försöker vara charmig och rolig men vet inte om jag lyckas. Vi är framme på två röda och jag vankar grinande in och visar upp mig i receptionen. Blir vinkad till hissar och vi åker upp. Jag klappar sånär ihop i hissen och min make ser förtvivlad ut. Jag lider nästan mer med honom än med mig själv.

Vi blir emottagna, och standardförloppet drar igång. CTG, dusch, bad. Jag grinar och frågar hur länge jag ska behöva vänta på smärtlindring - men jag ska visst ta en dusch först, nästa gång jag frågar är det dags för bad, etc, etc. Själv har jag helt glömt vad jag har för alternativ, och min Aurora-barnmorska ser jag inte röken av. Det visade sig senare att hon var på kurs, eller nåt. Jag får veta vid första kontroll att jag är öppen fyra centimeter, och jag bara gråter för att det gör så ont hela tiden. Jag ber om lite hänsyn, att hon ska vara lite mer försiktig när hon känner efter, ja, jag förstår att hon måste göra det, men måste det göras så fort, så hårdhänt? Jag är känslig för smärta, det står säkert i min journal, och finns det nåt jag kan få nu? Det gör ju så ont ju!

Härefter börjar mitt minne svika mig - jag har ju trots allt redan varit vaken i ett och ett halvt dygn med bara två timmars insprängd sömn, och värkar har jag haft i en evighet - eller ungefär arton timmar. Jag minns enstaka små klipp som ur en svartvit film. Hur jag sliter av masken på lustgasen för att andas direkt ur slangen; hur jag försöker svara på frågor som ställs mig; hur jag kräks på min makes ytterkläder efter petidinsprutan; att jag sånär stryper min make när han, undrandes över ifall jag fått för mycket, försöker ta ifrån mig lustgasen; att jag grymtar ilsket mot barnmorskan när hon ifrågasätter om jag "verkligen har värk nu?", apropå lustgasbruket - när jag inte ens kan säga att det är något uppehåll, när det där "mellan", mellan värkarna som hon pratar om, inte existerar. Det var då jag var nära att begå det där strypmordet som jag efter Aurorasamtalen trodde att jag helt kunde räkna bort.

Klockan tretton minuter över sju, efter en alldeles för sent lagd epidural och flertalet för mig verkningslösa påfyllningar av densamma; efter en känsla av att bli utskälld av barnmorskan för att jag inte orkar krysta; efter bäckenbottenbedövning; värkstimulerande dropp, och två läkares medverkan med en sugklocka kommer Oscar äntligen ut. Blå och livlös, men ute i världen. Jag ser, men hör knappt. Orkar inte reagera, orkar inte känna, orkar ingenting. Jag blir sydd, har inte spruckit så värst tydligen, och maken min kommer tillbaka med Oscar och läkaren från upplivningen. Efter en evighet får vi dricka och äta lite, och vi får tack och lov ett familjerum att komma till efteråt. Ren lyx. Två dagar senare orkar jag tänka på förlossningen, i små portioner. Två månader senare kan jag för första gången efter förlossningen gå på toaletten utan att gråta av smärta. Vid efterkontrollen börjar jag gråta av att lägga upp benen i ställningen.

Nu är det snart fyra månader sedan och jag kan, förvånansvärt nog, föreställa mig att bli gravid igen. Jag kan ännu inte se att jag skulle föda vaginalt, men vad som händer med den tanken vet man ju aldrig.

Tydligen var mitt förlopp inte alls särskilt ovanligt för en förstföderska, men jag tycker att det var fasansfullt. Att det skulle kunna vara roligt att föda har jag svårt att se. Jag önskar att jag hade haft min Aurora-barnmorska där, hon som visste hur rädd jag var, men vad gör man? Det går ju inte att planera en vaginal födsel. Det var väl meningen att det skulle gå till på detta viset av någon anledning, och att personkemin mellan mig och den barnmorskan som "hjälpte" mig genom den större delen av förlossningen var tokig, det kan man ju inte göra något åt - i alla fall inte i efterhand.

Mitt råd till dig som är rädd och ska föda är: Skriv ned allt det du vill på en lapp och ta ett antal kopior på den lappen. Ge ett ex till varje personal du kommer i kontakt med på förlossningen. Försäkra dig om att du gjort fullständigt klart för de som ska hjälpa dig, hur du vill ha det. Jag önskar att jag hade haft ork att tjata lite mer, men jag var redan när jag kom in så slut att jag inte orkade säga vare sig bu eller bä. Men, till slut kom han ut, och han lever och är frisk. Det är det enda som idag spelar någon roll.

Ps.
Min make hälsar att det är en bra idé att skruva ihop de nya IKEA-möblerna några dagar innan det är dags att åka in. Då är det större chans att hyllplanen hamnar åt rätt håll.
Ds.

Detta är ett bidrag till Sourzes författarskola.

Av Alexis Örtenholm 05 jan 2003 14:13