Framtiden

Det är spännande vad framtiden har att ge en egentligen. Ung som jag är, bara 19 år gammal, så har jag ju hela livet framför mig. Det påpekar mina föräldrar väldigt ofta så det har etsat sig fast i hjärnan på mig. Jag tänker ofta på vad framtiden har att ge mig, eller rättare sagt vad livet har att ge mig. Både karriärsmässigt och kärleksmässigt. Tänk att just nu går min framtida barns mamma runt någonstans i Sverige. Vem vet det kanske inte är i Sverige ens.

Ibland skrämmer det mig. Livet. Det är ju egentligen så kort. De flesta ungdomarna i dagens samhälle vill åstadkomma så mycket under sin korta tid på jordens yta. Detsamma gäller mig. Jag vill göra så mycket ändå vet jag om innerst inne att jag aldrig kan fullborda ens hälften av allt som finns tillgängligt. Det gäller väl att inrikta sig på det man tycker verkar vara bäst och sedan köra på det.

Jag är en människa som planerar allt långt i förväg. Därför skrämmer det mig att jag just nu står stilla i livet. Jag slutade på mitt gamla jobb för att kunna satsa på ett bättre jobb och samtidigt läsa upp mina gymnasiebetyg medan kunskapen fortfarande är färsk. Det värsta är att tänka tillbaka på varför man har så dåliga betyg som man har. Det är inte på grund av att intelligenskvoten inte är hög utan snarare på att jag var så fruktansvärt skoltrött. Jag var en av dom som frekvent skolkade för att lärarna sa inget som jag inte hört tidigare. Var man borta en hel vecka så hade man ju inte missat något, förutom en massa närvaro.

Detta gjorde ju inte att min frånvaro sjönk precis. Nu ska jag inte klaga på skolväsendet för att alla skolor är inte så dåliga som min gamla skola.

Mina föräldrar säger alltid att "Ni ungdomar har det så lätt, ni har så mycket att välja på som inte vi hade". Då brukar jag alltid kontra med följande. Vem har sagt att livet blir lättare när man har större möjligheter? Ibland önskar jag att man kunde välja mellan att arbeta på Kockums eller som lantbrukare. Fan vad livet hade blivit lättare då! Men livet är ju inte lätt. Så man får väl helt enkelt tolerera att livet inte går i svart och vitt längre. Frågan är väl snarare var allt ska sluta?

Hur ska det gå för mina barn? Obegränsade möjligheter och massiva kunskapskrav. Yrkeslivet har blivit mycket mer specialiserat nuförtiden och frågan är om det lett till något gott förutom att vi får mer kvalitativa tjänster och produkter. Men vi är mer stressade och kraven bara ökar och ökar. Till slut måste man väl vara doktorand för att få jobba på McDonalds. Bara för att folk vill veta vad köttet innehåller rent specifikt.

Tillbaka till mitt ursprungliga huvudbry. Vad ska man göra när man befinner sig i min sits? Jag tänker inte välja den lättaste vägen ut och försöka överleva dagarna istället för att känna glädje för livet. Men vill jag det så måste jag satsa 300 tills jag uppnår detta trappsteg som ger mig friheten att glida i livet.

Jag är övertygad om att de flesta jämngamla och vuxna som befinner sig över 20-års strecket men under 30 år delar mina tankar. Pretantiösa människor med stark vilja men som kanske inte vet riktigt hur de ska utnyttja sin kunskap och potential för att uppnå sina mål.

Det är tråkigt att erkänna att många fastnar i penningträsket. Man börjar jobba direkt efter skolan och börjar tjäna pengar. Det är inte helt fel med en lön på 12 000:- rakt i fickan när man är 19 år gammal och bor hemma. Man fastnar i rutinen, för innerst inne är vi människor ganska bekväma av oss. Jag upptäcker folk i min egen ålder som fastnat redan. - Ähh, jag ska bara jobba ett år till sedan drar jag vidare. Men det händer inget. Man står stilla och trampar i samma fotspår år ut och år in.

Just detta är jag så rädd för! Men jag vet med mig att det inte kommer hända. Mitt ambitiösa jag kommer ta över kontrollen och se till att sparka mig i ändan. Jag ska inte bli ytterliggare en i mängden. Jag ska lyckas och nå mina mål här i världen, det är jag övertygad om...

Samhället lyssnar inte på de snälla lammen. De utnyttjas och blir missnöjda med sig själva och resultatet är skrämmande. Problemet har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Så kämpa för era mål oavsett hur gamla ni är. Vet ni om att ni kan åstadkomma något eller förändra något i samhället eller kanske i era egna liv, ta steget och fullfölj era mål och förändringar!

Man når inte sina mål genom att vara en i mängden...

Av Nils Karlsson Pyssling 03 jan 2003 15:51