Ett år med Sourze förändrar livet!

För exakt ett år sedan gjorde jag min debut på Sourze. Efter att ha lurat i kommentatorsfälten, vägt för- och nackdelar mot varandra att man var tvungen att skriva i äkta namn var största nackdelen för mig som har varit ganska rädd att kollegor och yrkesbekanta ska hitta hit och börjat provskriva så smått tog jag så mod till mig.

Kicken när min första och andra artikel blev illustrerade var stor. Första artikeln "Finns det någon plats för mjuka killar?" fick över 500 läsare och bästa av allt - många kommentarer.

Jag älskar kommentatorsfältet! Och särskilt kommentarer som vill dialog, som tillför nya tankar, som gör att jag utvecklar mitt tänkande och får nya perspektiv. Ibland märker jag att vissa saker som jag först argumenterar mot ändå har satt sig och jag tänker att …"hmm det där var nog lite sant ändå"… även när jag inte riktigt vill tro det.

Tredje artikeln fick noll kommentarer och den var kass också. Många gånger har jag tänkt ta bort den, men jag låter den ändå stå kvar. Det är en fråga om bakvänd stolthet. Att stå för att jag misslyckats liksom.

En annan trevlig överraskning var att det damp in lite mail från olika personer då och då. Allt från medelålders herrar som ville tala om att intellektuella var nödvändiga för samhället till uppmuntrande mail från unga tjejer. Efter 9 artiklar fick jag även ett kryptiskt mail från SHQ som tyckte jag skulle skriva lite mindre ofta. Lena V har jag haft mycket glädje av att mailväxla med och även Sten A och Carola U.

Via Sourze-redaktionen fick jag även vid ett tillfälle träffa herrarna Priftis, Holmqvist och Jung-Abbou och jämföra den bild jag byggt upp via nätet under ett drygt halvår med verkligheten. Det var mycket intressant! Ingen större skillnad i ett av fallen och stor skillnad vad gäller de andra två. Ännu mer nyfiken var jag dock på hur deras nätbild av mig stämde med verklighetesbilden och vad det var som skilde. Tyvärr så börjar alla sociala konventioner att gälla när man träffas "live" - så det får jag förstås aldrig reda på.

Om samtliga dessa människor kan jag nog lugnt säga att det är människor som jag aldrig skulle ha träffat eller utbytt en enda tanke med om det inte vore för Sourze. Jag har kommit in i den fasen i livet då det huvudsakligen handlar om att trots krävande barn i kombination med krävande yrkesliv ändå försöka bibehålla sin bekantskapskrets. Att utöka den är liksom inte aktuellt. Tiden finns liksom inte. Men att utöka den på detta enkla sätt - genom att gå pang på de tankar man kan utbyta - det hinner jag. Och det har gett mig otroligt mycket, jag känner verkligen hur mina avsomnade intellektuella funktioner tas i bruk, jag har fått bredare perspektiv och dessutom har jag jäkligt roligt hela tiden.

Den största snöbollen kom i rullning efter att jag publicerat krönikan "Stringtrosa - på vilken sida om hemorrojden". I min paniska jakt, gränsande till besatthet, för att vinna priset månadens mest lästa släppte slutligen nästan alla hämningar och jag mailade artikeln till alla mina vänner. Min man vägrade dock maila ut den på sitt jobb - den svikaren! Även denna gång fick jag ett mail - från en redaktör på en Åländsk nöjestidning som frågade om de fick publicera den. Efter mailväxling med Kalledix då jag bland annat lärde mig att finska frilansare har uselt betalt snacka om att lära sig nya saker! kom jag på att man kanske till och med kan ta betalt för att skriva.

På semestern läste jag Svenska Dagbladets serie om kroppen och skickade in min krönika om stringtrosor och hemorrojder via mail och frågade om det inte kunde vara något för dem? Jag tänkte mig att det värsta som kan hända är att en magsur, kostymklädd, superkonservativ gubbe skickar ett mail tillbaka och säger att det är den sämsta skit han har läst och ber mig att inte besvära dem vidare. Och att det näst värsta som kan hända är att de faktiskt publicerar den. För inte så längesedan ville jag ju vara anonym…

När det näst värsta hände var det dock bara superkul. Samma dag krönikan publicerades blev jag uppringd av en dam när jag stod och lagade lunch med två barn runt benen och hon ville bara berätta att hon och hennes man skrattat hela förmiddagen åt min krönika. Vilken företagsamhet! När ringde du sist upp någon som skriver i tidningen? Jag har då aldrig gjort det, kanske skickat något enstaka mail. Nu fick jag många mail, många snälla och många roliga och några riktigt sura. Jag har blivit uppringd av ett bokförlag som undrar om jag vill skriva en bok, tidningen Amelia hörde av sig och ville köpa krönikan. Jag har varit uppe på Svenskans redaktion, jag har varit hos Amelia för att bli fotad och verkligen ge hemorrojden ett ansikte, jag har varit på bokförlaget, jag har blivit inbjuden till Frihetsfeministerna för att prata om feminism och varje nytt ställe jag varit på har varit som ett roligt och intressant studiebesök i en värld som jag aldrig varit i kontakt med tidigare.

Jag har också kunnat tillåta mig att vara okunnig, nyfiken nybörjare och ställa massa dumma frågor om hur det går till i branschen egentligen. I mitt jobb kommer jag till företag och verksamheter som inte är i mediabranchen och jag kommer i egenskap av expert inom ett område. Det är så mycket roligare att vara nybörjare! I alla fall när man har något annat att falla tillbaka på.

Tyvärr har jag kanske inte haft tid att göra så mycket av mina möjligheter. Jobbet och barnen kräver sitt och man skriver inte så mycket bok mellan elva och midnatt. Kanske är det bara en ursäkt för att jag inte har förmågan eller för att slippa upptäcka att jag inte har den. Jag hade planer på att få försöka bli fast krönikör i någon tidning, men jag har bara skickat ett enda "marknadsföringsmail". Jag vet inte ens om det är så man gör, man kanske borde ringa. Men jag har ändå haft en otrolig flax. Svaret på mitt "marknadsföringsmail" var att redaktionen hade min stringtrosekrönika på anslagstavlan och att de gärna ville att jag skrev åtminstone en krönika för dem.

Så det här har varit ett underbart roligt och utvecklande år! Och allt är tack vare Sourze. Jag har nämligen inte alls alltid varit en sådan som skriver. För ungefär 10 år sedan slutade jag med mitt sporadiska dagboksklotter och har sedan dess mest skrivit i huvudet och en och annan notering om barnens framsteg har jag väl satt på pränt. Men Sourze väckte lusten att verkligen skriva ner de betraktelser som annars stannade vid en flyktig tanke. Sourze gjorde det möjligt att publicera dem och få reaktioner och utan Sourze hade inget av allt det där andra hänt heller.

Länge leve Sourze! Hurra för alla er som läser, kommenterar, utmanar och debatterar eller uppmuntrar! Fy fabeluttan vad det här är kul!!

Och till alla er som lurar i kommentatorsfälten säger jag bara... Skriv! Ni har allt att vinna och inget att förlora!

Av Anna Linusson 03 jan 2003 14:41