Frälsarinnan del 2 av 3

Samtalet med Stefan får honom att sjunka in i sig själv, ännu en liten bit. Va faan skulle han hit och göra ikväll? Varför utsätter han sig för det här? Nu jävlar ska han hem, han har bestämt sig och styr mot garderoben, mekaniskt och målmedvetet. Utanför danshaket står flera taxibilar och han öppnar bakdörren i den första i raden och kastar sig in.

Han sover oroligt den natten, och de tre nätterna därpå. För första gången på över två månader hoppar han över fredagens travrad. Den obligatoriska söndagsmiddagen hos morsan hoppar han däremot inte över. Faktum är att han letade fram sina föräldrars bröllopsfoto och satt och höll det framför sig i minst en kvart innan han for till sin mor. Han tänkte på deras liv, och sedan tänkte han på sitt eget liv. Om de kunde gifta sig så borde ju han kunna göra det också, tänker han. Men han kan omöjligen se sig själv i den situationen, hur han än försöker. Han lägger inte tillbaka bröllopsfotot i byrålådan, utan ställer upp det på stereobänken i vardagsrummet. Där får de lysa lite lycka över hans nersuttna soffgrupp. Det var en lycka som var för länge sedan, men på nåt sätt känns det som att den ändå kan ge någon sorts effekt, kanske.

Allt är som vanligt hemma hos mamma, eller rättare sagt, hon är som vanligt, inte Tomas. Just i dag är han mottaglig för hennes omsorger och de fyller honom till bredden med tillgivenhet och sympati för sin mor. Han ser med en nästan obehaglig skärpa hur hon anstränger sig för att vara honom till lags och krama honom med sin omtanke. Det är rörande och han skulle vilja omfamna henne och tala om hur mycket han tycker om henne, men det går bara inte. Hur skulle hon reagera? Tänk om hon börjar gråta och tömmer ur sig all sorg han vet att hon bär på. Det skulle han inte orka med nu.Han vill att allt ska vara som vanligt, han behöver det, och därför håller han käften. Samtidigt tycker han synd om henne för att hon har hängt upp så mycket av sitt liv på en sån som han. De skiljs åt, som vanligt med löftet att höras av på telefon till veckan.

På vägen från parkeringen till sin lägenhet känner han att det är på väg att brista och han halvspringer uppför den sista trappan. Snabbt in i sovrummet, där han kastar sig på magen i sängen, begraver ansiktet i kudden och sköljer ur tårkanalerna ordentligt. Det var länge sedan och han kommer att tänka på Ankan och Bävern och de elaka tankar han tänkte om dem. Vad har han för rätt att tänka illa om dem? Varför gör han så? De kanske ligger och gråter precis som han just nu. Den tanken får honom konstigt nog att stilla sig en aning och snurra runt i ryggläge. Så ligger han i över en halvtimme innan han reser sig upp och går och slår på TV:n. Det känns genast bättre.

Ibland när han hatat sig själv extra mycket har han tänkt att han plötsligt rasar igenom sig själv. Han har stannat framför skyltfönster och sett sin spegelbild rasa samman. Kroppen blir till aska med början längst upp i hjässan och sedan ner till fotsulorna. Förloppet går så snabbt att kläderna inte hänger med, de ramlar efter och lägger sig över en hög med aska som är kvar mellan hans skor. Då finns han inte mer. Det går snabbt och helt smärtfritt. Ingen begravning, ingen ceremoni, bara borta. Sedan brukar han lämna skyltfönstret lite bättre till mods. Men i dag händer ingenting när han ställer sig framför Intersports skyltfönster på Storgatan. Glasytan reflekterar informationen och han ser en buss köra förbi, folk passerar och på insidan glasrutan säljer man ännu ett par Nike-dojor med plastbölder. Den svarta siluetten framför honom vill inte lyda hans önskningar längre och han suckar. Fönsterrutan släpper bara ifrån sig en återspegling av rörelsen och stressen bakom honom på Storgatan. Han låter blicken tränga igenom sin spegelbild och ser ryggtavlan på en kvinnlig expedit som lyfter upp någon typ av träningskläder. Han hinner tänka att han ska köpa nya skidor till vintern då något gör att hans ögon snabbt ställer om till speglingarna i glaset. Hans ständiga följeslagare i fönstret har plötsligt fått sällskap av en orörlig siluett bakom honom. Med ett ryck vänder han sig om och möter blicken från två intensiva blå ögon.

- Hej Tomas.
- Hej.
- Känner du igen mig?

Framför honom står en kvinna i medelåldern med skalmlösa glasögon, gråsprängt hår i page och en ljusblå scarf runt halsen. Det är Margareta, en av hans SO-lärare i högstadiet. Hon är olik sig i glasögon och pagefrisyr, men hon passar i det och ser fortfarande mycket bra ut, noterar han. Han dröjer någon sekund innan han svarar. Hon ler med hela ansiktet och det smittar av sig på honom.

- Jo visst, det var ju länge sedan. Du hade inte...
- Glasögon? Nä, det stämmer.

Hon är ungefär likadan som han kommer ihåg henne, men han kom inte ihåg att hon var så ivrig. Tillsammans återskapar de nu en situation som inte funnits på så lång tid och han genomfars av en egendomlig lyckokänsla. Han var hemligt förälskad i henne, fastän hon var mer är 10 år äldre än honom. Hennes rörelser, hennes röst, ja han gillade allt hos henne, utom hennes skäggiga karl som hämtade henne ibland efter skolan. Ingen förstod hur hon kunde vara tillsammans med en äcklig jävla skäggubbe. Men det var då det. I dag är allt nytt igen och när hon pratar är det som om något inom honom öppnas och släpps ut, något som länge varit gömt. Hon pratar på, ivrigt.

- Jag tyckte att profilen var så bekant och när jag kom närmare såg jag ju att det var du, Tomas. Hur har du det nu för tiden?

Egentligen hatar han den frågan, men inte nu. Han vet att hon hör till dem som bara vill väl.

- Ja jag jobbar på Esselte med datasupport. Vi blev uppköpta av dem i fjol.
- Jaha.
- Ja jag började på en liten datafirma först, men jag tyckte det mesta bara handlade om problem på slutet.
- Datasupport? Du får förklara för en hopplös humanist.
- Jag brukar säga att jag hjälper våra kunder med allt från installationer till spekulationer. Vi har...

Hon skrattar till och han tystnar och skrattar med. De förstår varann. Han nämner inget om den infekterade stämningen på jobbet och att han dagligen längtar till något annat, men han vet inte vad. Det skulle låta för negativt.

- Jasså du hamnade i databranschen, det förvånar mig lite grann.
- Jasså?
- Ja du är ju en av de bästa elever jag haft, jag hade nog gissat att du skulle gå vidare till nåt inom humaniorian.
- Jaha, det var ju kul att höra.

Det plötsliga erkännandet slår nästan omkull honom, allt detta har han ju förträngt. Sedimenterade minnen och hon har nu borrat hål och släppt ner en dynamit. Han gillade ju historia och samhällskunskap, det minns han ju. Men framförallt gillade han henne och det var den bästa motivation han kunnat få. Så många gånger han fantiserade om henne därhemma i pojkrummet, tänkte ut olika situationer där han skulle få vara ensam med henne och hur de skulle närma sig varandra. Hur har han kunnat glömma detta? Han längtade ju till hennes lektioner. Varför har dessa minnen packats ihop till oigenkännlighet? Hon berättar att hon undervisar på Komvux numera, hon tycker om det eftersom eleverna är så motiverade. De samtalar otvunget i över tio minuter och när hon tittar på klockan för att avsluta samtalet är han på väg att fråga om de kan träffas igen, men han hejdar sig i sista sekund. Hon önskar honom all lycka och går mot busstationen. Han går mycket sakta därifrån och följer henne med blicken. Hans inre är i uppror och han skulle vilja springa efter henne och bara följa med henne dit hon ska. Men han samlar sig och börjar gå, planlöst. I sitt euforiska tillstånd kan han inte tänka klart utan sätter sig på en bänk vid torget. Där bestämmer han sig för att köpa nåt gott kaffebröd, åka hem och lägga sig på sängen och repetera mötet med Margareta. Han ska ligga och blunda och rekonstruera hennes blickar, tonfall och skratt. Han ska ha en riktigt härlig stund.

Margareta ställer frågan ”Men vad betyder egentligen ordet revolution?”. Tomas räcker upp handen och svarar kort och bestämt ”Samhällsomstörtning”. Hon tittar på honom i ett par sekunder innan hon svarar att det är en mycket bra förklaring av ordet. Han har ingen bok framför sig så alla blir tvungna att acceptera att han verkar kunna detta. Han minns inte vad kompisarna sade, det han däremot kommer ihåg var hur Margareta tittade på honom när det ringde ut, med en blandning av förundran och beundran. På detta sätt skapade han sig en position även hos henne. Bara några dagar innan hade han slagit upp ordet revolution i ett lexikon och sedan ställer hon den frågan. Han tog det som ett av så många tecken på att han var speciell, utvald av någon högre makt. Gud såg honom och vakade över honom och inget kunde gå riktigt illa, allt ordnade upp sig, ja så var det nog, tänker han och missar avfarten till affären. Det får bli pyttipanna utan ägg i dag. Han åker direkt hem.

Av Reinhold Hellgren 01 jan 2003 13:08