Frälsarinnan del 1 av 3

Tomas intalar sig ännu en gång att det är här och nu det händer. Centrum just nu är här, där han står. Men han får allt svårare att tro på det för varje år som går. Han vill vara kändis, han vill vara rik, han vill glänsa men det har inte riktigt blivit av. Men det ska bli. Allt är beroende på sammanhanget, vilket sammanhang du befinner dig i. Så mycket har han förstått.

Just nu är han på väg in på Folkets Park med gamla vänner, som likt han själv har både barn och separationer i barlasten. De har blivit äldre, men håller ändå ihop, med åren alltmer krampaktigt. Med åren alltmer med blicken bakåt. Bakifrån i kön tränger sig en konversation igenom:

- Ja hade man vetat att det var sån här kö...
- Jamen det brukar det vara.
- Säger du det? Ja man är ju inte ute så ofta numera, man får skylla på ”Loket”.
- Ja precis.

Tomas hör hur en man och en kvinna skrattar återhållet och kontrollerat. För att se bättre tar han ett steg i sidled och vrider sig ett halvt varv bakåt. Han ser en kvinna som ser ut att vara strax över femtio med för stora glasögon av 80-talssnitt och för grällt läppstift. Gråsprängt hår, läderjacka, stor näsa och under den en cigarett på halvstång. Sprängd anka. Han, med pilotglasögon och mustasch. Han ser ut att tillbringa sin vardag mest i fikarummet på en gummiverkstad. Han är en gråblandad bäver med magkula och Fagerstaarsel. Vad vill han egentligen med det här, med kvällen? Vad vill hon förresten? Hon har med sig en kortvuxen kamrat som inte sagt något ännu. Han vet att han tänker elaka tankar, men han kan inte låta bli och lyssnar vidare. Ankan fortsätter.

- Ja så här såg det inte ut då en annan sprang här.
- Nä, de har gjort om så man känner inte igen sig.
- Jasså du var ute i svängen du också?
- Ja faan, men vi var mest ute på parkeringen.

Båda skrattar kort och avmätt. Hon fortsätter.

- Får man fråga, hur gammal är du rå?
- Näe det får man inte.
- Jasså är du så gammal du.
- Ja va gissa ru?
- Nä jag har ingen aning.
- Ja är en 53:a ja.
- Jaha du, du är en sån du?
- Ja du rå?
- Ja är en 56:a ja. En lite bättre årgång, du känner ju till Björn Borg och gänget, eller hur?
- Ja just det, du är rena ungdomen då.

Båda skrattar inte. De flinar i samförstånd, tystnar och tittar åt var sitt håll, någonstans medvetna om att alltmer av livet handlar om det som varit. Ingen vågar tänka på vad livet hittills egentligen har varit, vad de gjort med sin tid. Kön har rört sig framåt och de ska snart betala den jävla hundralappen. Livet går fort och snart är det dags att betala. Bävern och ankan har hittat ett stråk av gemensamhet i all sin sorglighet, men nu är det över. Ingen av dem gör längre några försök till gränsöverskridanden. De knyter inga nya bekantskaper, sånt hör mest de trevande ungdomsåren till. Båda lever i sina egna rum, där de möblerat sitt liv efter bästa förmåga. De skulle behöva var sin kvarting för att få igång kaminen, men även det hör numera mest ungdomsåren till. De har varken kraften eller modet längre att försöka nå varandra. Istället blir deras torftiga konversation i kön ännu en i raden av manifestationer för deras livs tomhet och ödslighet. Mentala kalhyggen, tomma och inlärda fraser de internaliserat.

De har egentligen inget att säga varandra, trots att de är nästan lika gamla och växt upp på samma ställe. Deras liv har stelnat i olika formar och i luften sprider sig ett kondensat av uppgivenhet, som drabbar Tomas som en pollenchock. Innerst inne skulle de helst av allt bara vilja kasta sig i varandras armar och gråta ut över sina misslyckade liv. Alldeles nyss var de 31 och 34 år. Plötsligt är de 45 och 48 år, eller faan 51 år. Vingklippta, kuvade och kantstötta. Innerst inne skulle de vilja söka tröst hos varandra och intala varandra att det gör inget, det spelar ingen roll, bara de har varandra. Men den tanken passerar inte filtret, inte ens när söndagskvällens TV-tablå skrattar dem i ansiktet med sina skitprogram. De är inte längre mottagliga, eftersom de omges av det där filtret som bara släpper igenom svaga signaler.

Även Tomas har ett filter i kväll på en sådär 1,1 promille, men han kan ändå inte värja sig från de smärtsamma självinsikter som kommer av att ha lyssnat på Ankan och Bävern. Hur många skulle egentligen bry sig om han dog i kväll? Bävern skulle säkert ha fler sörjande på sin begravning än han. Både Ankan och Bävern kommer att leva längre än han fastän de är minst 15 äldre än han och förklaringen är att det bara är så. Han vill inte vara som dem, men han vet att det är många som inte vill vara som han. Framför honom fyllstojar hans kamrater och han drar sig ut från kön så långt det går utan att gå ur den. Samtidigt låtsas han söka med blicken framåt i kön för att se ut att vara upptagen med något. Han orkar inte flamsa med polarna, hans humör har gått sönder. Helst av allt skulle han vilja åka hem, lägga sig i soffan och zappa med fjärrkontrollen, äta ostkrokar och somna i soffan som vanligt. Men han framhärdar, som så många gånger förr, och när Janne sträcker över en kvarting tar han supen och inkasserar ett gillande leende från Janne.

- Du såg ut att behöva den där.
- Ja, man hinner ju bli spikans i den här jävla kön, svarar Tomas direkt.
- Ja verkligen, instämmer Janne och vänder sig småskrattande mot resten av gänget.

Efter den tredje planlösa rundvandringen ställer han sig i baren på övervåningen igen. Det kryper av obehag i kroppen av att inte kunna röra sig med en ledig stil. Automatiken är ur funktion och han måste tänka på hur och var han går, hur och var han tittar, allt blir som att röra sig inför en kamera. Han vill inte vara här, men ska han ta sig hem nu måste han fixa en taxi och det är för honom en övermäktig uppgift i hans försvagade tillstånd. I baren kan han låta sig blandas in i ett tumult där han kan lägga sitt fokus på att köpa ännu en öl och sedan dricka den, även om han är skitless på att dricka öl. Det är inte gott längre. God är egentligen bara den första ölen, sedan blir det bara muskelarbete av alltihopa.

Kompisarna är ute på dansgolvet, utom Benny som fått hugg och sitter och visar sin bästa sida i foajén. Tomas blinkade när han gick förbi, han ville inte störa, och Benny mötte med ett tacksamt leende. Ölen smakar för jävligt och precis när han ska ställa ner den får han en dunk i ryggen så han skvätter öl över bardisken. Han vänder sig om direkt samtidigt som han tar ett kliv i sidled och lyfter upp högerarmen för att parera ett eventuellt till slag. Bakom honom står en lång kille med rakat huvud och rött krullskägg, det är Stefan.

- Det kunde man ju ge sig faan på att man skulle hitta dig här. Det var ju här jag hittade dig sist för... ja när var det?
- Det måste ha varit minst ett år sedan för jag kom ihåg att du berättade om Black Sabbathkonserten och den var någon gång i augusti eller i början av september, svarar Tomas och lutar sig med armbågen mot bardisken.
- Ja det var det nog.
- Du berättade om Ozzys grodhopp på scenen.

Båda skrattar, men Tomas känner att hans skratt knappt har styrfart. Han söker något smart och snärtigt att fortsätta med men fantasin är avslagen och han faller hjälplöst in i det livlösa samtalsmönster som på senare år har ställt sig emellan de båda pojkarna. I ögonvrån passerar Peter, en av polarna han festat med ikväll, men Peter ser honom inte och han får fortsätta fösa orden framför sig utan draghjälp.

De gick hela grundskolan i samma klass, men skildes åt då de tog olika vägar i gymnasiet. De har träffats sporadiskt de senaste åren, mest på en del privata fester och på krogen. Deras umgängeskretsar tangerar varandra. Men de har aldrig varit riktigt nära kompisar, de är för olika. Stefan var med och startade ett hårdrockband redan i sjuan i grundskolan och musiken blev hans grej. Han spelar fortfarande samma typ av musik men i ett nytt band och har ännu inte släppt rockstjärnedrömmarna. Tomas har aldrig gillat hårdrock och de har haft flera dispyter i ämnet. Men med tiden har han ändrat attityd och försökt intressera sig för Stefans entusiastiska utläggningar om sin högsta passion. Han hör ju faktiskt till de duktigaste gitarristerna i länet. Men för varje gång de träffas blir det allt svårare att mobilisera intresset då han ser att Stefan mest vill få honom att massera sitt ego. Egentligen är han ganska ointresserad av hur Tomas har det. Dessutom har han en irriterande ovana att börja flacka med blicken efter en ny samtalspartner då Tomas försöker styra över till nåt annat samtalsämne än musik.

Ikväll orkar han inte göra sig till och samtalet strandar tvärt när han frågar Stefan vad han jobbar med.

- Jobba, måste man göra det också?

Stefan låser fast hans blick och för några tiondelar av en sekund känner han en skälvning i magtrakten. Han vet att hans fråga fick fel tonfall och hans konflikträdsla tvingar honom till reträtt.

- Nä, man undrar ju ibland vad man håller på med, om det lönar sig att arbeta.
- Jasså?
- Ja, jag menar...

Stefan har slutat lyssna och tittar snett förbi honom och skiner upp i ett leende efter att ha fått ögonkontakt med en roligare samtalspartner. Han tittar ner på Tomas med en nollställd min och pekar snett förbi honom.

- Du, jag måste snacka med en tjej här borta. Vi ses om ett år igen då, säger han med ett flin över hela ansiktet.
- Ja, det blir nog bäst så, svarar Tomas och försöker se lika obekymrad ut som Stefan.

Det där sista hörde inte Stefan eftersom han redan var i steget därifrån och det var väl inte heller Tomas mening att han skulle höra det. Ibland måste bara vissa saker sägas. Blicken vandrar runt men studsar tillbaka likt ett ultraljud och registrerar bara föremål, vissa rör sig, andra står stilla.

Av Reinhold Hellgren 26 dec 2002 11:36