Jag är Nadja - kap 4

Ibland när man kommer ut blir man faktiskt förundrad över hur det ser ut där ute. Det är vitt. Så vitt att du försvinner om du är lika blek som ett nytvättat lakan. Som jag alltså. Men det är vackert. Solen håller precis på att gå ner och röken ifrån de vrålande bilarna gör stigar upp till himlen. Ibland funderar jag på om det går att gå på dem. En gång provade jag, men då kom det fram en gammal tant till mig och frågade om hon skulle ringa 112.

Men solen. Det är liv.

Alla frågors svar. Fast det tror jag ju aldrig när jag sitter därhemma och inte kan se den. När man tillräckligt länge stirrat på fyra gula väggar med ingenting på. Då vet man inte det. Då vet man inte att det är bäst att gå ut och se efter. Kan inte. Men om man har tur som jag hade idag. Då kan man ta sig ut för att se det verkliga gula. Solen. Ibland har ja försökt mig på att beskriva dess helighet i poesin. Men det är svårt. Det går liksom inte. Den är för stor. Man måste uppleva den. Live.

Går ner längs Parkvägen och bombarderar öronen med Diana Krall. Rösten tränger in i mig och jag glömmer allt runtomkring. Jag vet att när jag gör så då är det inte långt till en ångestattack.

Jag börjar vi det här laget känna igen förstadiet till attackerna. Rastlös, förbannad, apatisk, rädd, tokig, galen, icke-kontaktbar och musik. Så högt som möjligt. Vill stänga ute.

Så jag går längs Parkvägen och suger in Krall ända tills trumhinnorna nästan sprängs.

Idag vill jag fika. Kommer ner på stan´och direkt fattar jag att jag inte skulle gått ner. Gatorna är fyllda av julstressade och heltokiga julmänniskor. Inte speciellt bra om en ångestattack är på väg. Men jag smyger mig in i massan. Som en vit liten indian. Ingen soldans, men jag smyger.

Tyst, tyst, tyst.

Att jag inte tänkte på att det är lördag. Att intellektuella Nadja inte fattade att hon en dag som denna INTE ska bege sig ut i massorna. Men nu går hon där. Höjer musiken och går in på det första cafét. Fullsmockat. Halsen stryps och jag kutar därifrån. Till nästa fik. Fullsmockat.

Hur mycket fikar folk egentligen? Varför sitter dom inte hemma? Kanske de också ville se den gula solen? Kanske de också fattat att man blir galen av fyra gula väggar.

Går till nästa fik. Fullsmockat. Nu är jag gråtfärdig. Vill ju bara ha lite kaffe. Springer nerför rulltrapporna ut genom dörren och träffar Hanna. Nej. Nej. Orkar inte prata nu. Dessutom har hon sitt besök med sig.
Måste vara trevlig.

"Hej hej. Jo det är bra, är bara ute och småshoppar lite. Självklart kommer jag på festen ikväll. Jodå. Jaha. Ni ska till Valbo. Men vad trevligt. Hoppas ni hinner innan de stänger Vi ses ikväll då. Hej då."

Herregud. Jag är bäst på att ljuga. Men det där har jag också tänkt på. De vill ju att jag ska säga hur jag mår. Det har de ju sagt. Men vad skulle de allvarligt säga om jag sa;

"Nej. Just nu är det förjävligt. På väg att få en ordentlig ångestattack. På vägen hit såg jag mig själv hänga i ett snöre om halsen från Gustavsbron. Just nu håller jag på att kvävas för det är så mycket folk här."

Vad skulle ni säga? Ni skulle dra fort som fan. Och jag skulle gräva min grav. Aldrig.

Till sist kommer jag till fiket på bibblan och en plats är faktiskt ledig. Köper en kaffe.

Tolv kronor?. Trodde det var billigt på bibblan. Hämtar Månadsjournalem och BLM. Tycker jag är intellektuell och läser om Alexander Bard och hans nätokrater. Har ingen aning om vad det är, men tycker han är intressant. Ja. Lite originell sådär. Precis sådär som jag vill vara, men aldrig kommer att bli.

Stoppar in snus och ser hur en man vid bordet bredvid tittat lite småäcklat på mig. Typiskt. Karlar ska snusa och kvinnor förtjusa. Jävla dårar.

Kaffet tar slut och jag går till sökdatorn för att hitta svar. Söker: "depression". Sextiotre träffar. "Depressionen på trettiotalet", "ung man blir slagen av sin farsa", "en kvinna blir våldtagen av hennes pappa", "en äldre dam mister sin man". Och så den där: "hon visste inte varför hon var så ledsen och till sist blev hon inlagd på sjukhus".

Ingenstans står det varför. Precis som jag! Ingenstans står det eller finns det svar på varför jag är deprimerad. Eller mano-depressiv som jag själv skulle vilja kalla det. Ena stunden euforisk och andra stunden suicid.

Detta har ingen talat om för mig.

Träffade faktiskt en läkare för en månad sedan. Jag berättade att jag ville ta livet av mig, skadade mig själv och spydde så det svartnade för ögonen.

- Jahapp. Hur länge har det varit så här då? Har du fått hjälp för detta tidigare? Har du bokstavligt talat försökt ta livet av dig? Hur mycket väger du? Vet dom att sådana här tankar kan härröra från barndomen? Kanske du har något ouppklarat som fortfarande stör dig?

- Så här kritiskt har det varit i exakt fyra månader. Innan dess till och från i åtta år. Jag har fått hjälp två gånger tidigare. Har inte bokstavligt talat försökt ta livet av mig. Bara karvat lite. Väger femtiofem kilo. Nej jag vet. Inte tillräckligt smal för att få komma på behandlingshem. Ja. Jag vet allt om kognitiv terapi. Vet allt om varför jag bete mig som jag gör. Vet att jag dels på grund av tre års fet-finne mobbing har en onormalt fientlig inställning till mat. Vet också att det beror på tidigare saker i mitt liv som jag helst inte vill snacka om.

- Ok. För tillfället har vi lite ont om resurser. Men eftersom du tydligen har kontakt med en psykolog nu vilket jag hade vill jag att du provar den vägen. Men för säkerhetsskull skriver jag ut några pilleri-pill-piller åt dig som du kan ta. Det kommer hämma dina impulser att vilja hetsäta. Till en början kommer din ångest att vara mycket större än vad du är van vid. Andra biverkningar som trötthet, nedstämdhet och skakningar är också vanliga. Men de går över. Och att du skulle gå upp i vikt av dessa är en myt. Inget att oroa sig för. Jag kommer också kontakta en tjej som har kontakt med olika behandlingshem. Men som vi vet är det de sjukaste som först blir intagna.

"Och såvitt jag ser är du inte tillräckligt smal" skulle han också kunna ha sagt, men det gjorde han inte.

- Mm. Tack då.

Söker också på "ångest"; "hon visste inte varför hon var så ledsen och till sist blev hon inlagd på sjukhus". Igen. Det är meningen, och jag slår till på den. Lånar också Boijje af Gennäs älskade hennes Ingen mänska en ö och ett avslappningsband.

Biblioteket stänger och jag går med min tunga kasse uppför S. Kungsgatan. Klockan är tre på eftermiddagen och ännu är folk som tokiga. Och ångestattacken är fortfarande på väg. Totalt på väg. Jag vågar inte ens tänka. Går och går och går och går och till sist är jag hemma.

Kastar av mig mina för trånga kläder. Hänger ja, hänger faktiskt nycklarna på den vita kroken. Gråter, gråter och skriker tyst. Grannarna får ju inte höra mig. Släcker ljusstaken och lägger mig på sängen. Gråter och skriker.

"Varför får jag inte vara lycklig? Varför får jag inte leva? Måste jag verkligen ha det så här? Varför? Varför? Varför?". Ingen svarar. Jag skriker ännu högre.

"VARFÖR FÅR INTE JAG VARA LYCKLIG? VEM BESTÄMMER? VARFÖR ORKAR JAG INTE LEVA NÅGOT MER?".

Ingen svarar.

Klockan är halv fem och tårarna är slut. Jag vill inte gå på någon fest ikväll. Jag vill inte höra hur ni blir fulla och vill att jag också ska bli full. Jag vill verkligen inte. Jag orkar absolut inte idag.

Fredrik ringer. Han berättar att en tjej vill ha trekant med honom, men att en tjej saknas. Jag erbjuder mig om jag får tiotusen riksdaler på köpet. Det går han inte med på. Fast det låter som att jag är ett alternativ. Vill inte.
Pratar vidare om hans brorsa som ska till Canada på semester i sex veckor. Jaha. Sjyst. Är han rik? Ja. Han tjänar pengar tjugofyra timmar om dygnet plus att han får allting betalt på sina resor. Vad jobbar han med? dum fråga Hewlett-Packard.

Mm. Och här sitter jag och kräver lycka tjugofyra timmar om dygnet. Inte ett öre får jag för det.

Vi lägger på och jag är inspirerad. Nu ger sig verkligen mano-depressiviteten sig till känna. Fredrik skulle göra köttfärssås. Jag med!

Kastar in köttfärssåsen på tining och sätter på lite Fransk Cafémusik.

Herregud. Jag är verkligen galen.

Nu ler jag. Skär till och med paprika till såsen. Kokar broccoli för att färgsätta den bruna röran. Njuter av dött kött och är riktigt glad. Boken om depression ligger under bordet och det är fortfarande otrevligt stökigt. Men jag är glad. Dock oroad över mitt psykiska tillstånd. Såsen blir klar och jag äter och äter och äter och äter och äter. Så glad är jag. Nu blev inte magen speciellt glad och håret blev plötsligt väldigt fett.

Ska på fest ikväll.

detta är ett bidrag till Sourze författarskola

Av Marita Söderström 19 dec 2002 11:50