Vet du mer än du vet hur du vet?

När jag sticker mig i fingret, känner jag smärtan just där, där jag sticker mig. Ändå vet vi att det är först uppe i hjärnan som signalen erfars som ett stick i just det fingret på just det stället. Vårt kroppsmedvetande sitter nämligen i hjärnan och det är först där som sticket får ett sammanhang. Utan sammanhang skulle vi inte veta att sticket fanns på en viss position på vår kropp. Nu vet vi ju faktiskt var sticket känns i fingret, vilket bevisar att det egentligen är i hjärnan sammanhanget vi "känner" sticket.

Men blev det inte lite för lätt nu? Vad betyder egentligen att "känna" sticket?

Sticket erfars alltså inte i fingret, det erfars i hjärnan där sticket placeras in i vårt kroppsmedvetande. Det är alltså inte på vår "riktiga" kropp som det sticks. Sticket känns i vårt kroppsmedvetande. Kroppsmedvetandet representerar "det vi är medvetna om som varandes vår kropp". Och denna kropp innefattar för ögonblicket ett stick i fingret.

Jaha, sticket "känns" i vårt medvetande, men var finns denna medvetenhet och vad är den för något?

Troligtvis kan man med stor möda spåra fingerstickets smärtsignal från platsen för sticket, vidare in i hjärnan och genom alla de aktioner och reaktioner denna signal skapar. Jag kan inte tro annat än att hela mekanismen från stick till överraskat utrop, är fullt förklarligt, rent fysikaliskt.

Men det fysikaliska kommer aldrig att kunna förklara själva upplevelsen. Den enkla anledningen till detta är att det fysikaliska bara är vårt mentala kommunikationsspråk!

Låt mig förklara detta närmare, men först något annat.
Säg att vi ser en röd skål. Vad gör den röd egentligen? Du kanske replikerar att det röda kommer från ett färgämne i skålen. Men varför är detta färgämne rött? Om du nu är lite kunnig i fysik, svarar du att det röda färgämnet absorberar allt ljus utom det röda ljuset, som reflekteras tillbaka. Men varför är det röda ljuset rött? Därför att det har en våglängd på cirka 600 nanometer, vilket vi uppfattar som rött, blir det tålmodiga svaret. Men varför uppfattar vi 600 nanometers ljus som rött? Därför att vi har "röda" synceller som uppfattar just denna våglängd.
Här gör vi en liten paus i frågandet, dels för att låta den utfrågade vila sig en smula, dels för att konstatera att färg, ur fysikalisk vinkel, faktiskt inte finns. Det handlar om våglängder över ett stort spektrum bland annat röntgenstrålar, där vi bara uppfattar en bråkdel av dessa som ljus.

Men vi har alltså till exempel "röda" synceller som gör det möjligt för oss att se rött ljus. När vi ser rött ljus är det ett elektromagnetiska kraftfält, av rätt karaktär nämligen med 600 nanometers våglängd som får en liten "strömbrytarmolekyl" i de "röda" syncellerna att slå om. Vårt nervsystem reagerar på detta omslag och skickar en signal vidare in i hjärnan till det område som skall registrera denna signal och ge oss intrycket av att vi ser rött ljus.

Men här kommer det riktigt intressanta. "Rödheten" har aldrig funnits förrän vårt medvetande fick hand om denna nervsignal! Vår syncell har ju bara registrerat en 600 nanometers foton. Denna fotons energi gick åt till att slå om en "strömbrytare". Själva fotonen gick förlorad i detta strömbrytaromslag.

Färgerna är alltså helt och hållet vårt medvetandes egen uppfinning! Kanske du nu känner en smula oro över vad våra hjärnor kan hitta på? Håll i dig nu i så fall, för här kommer några riktiga dråpslag.

Men först vill jag återvända till det där med mentala kommunikationsspråk som jag dillade om här ovan.
Som du kanske börjar förstå är det mentala lite av en värld för sig. Den är rätt så privat. Du kan till exempel inte höra någon annans tankar. Det finns en relativt enkel förklaring till detta.

Precis som datorskärmar inte kommunicerar med varandra via sina bilder, kommunicerar inte våra medvetanden via sina upplevelser Men precis som datorer kan kommunicera via koder via elektricitet, kan vi kommunicera via koder via den fysiska världen. Detta är det enda sättet våra medvetande kan kommunicera med varandra.

Och här är vi nu tillbaka till vad jag menar med mentala språk. Den fysiska världen är helt enkelt vårt mentala språk. Den är den symbolik som vi alla är överens om, utan att vi behöver hitta på någon egen grammatik. Om jag vill påverka en tjej kan jag slänga en snöboll på personen i fråga eller dra henne i håret. Primal kommunikation så att säga.

Men varför kalla världen för en mental grammatik, när det väl snarare är en fysikalisk grammatik?

Jo, men nu kommer vi tillbaka till det här med "rött".
"Rött" finns ju, som jag tidigare visat, inte i den fysikaliska verkligheten. Samma sak gäller sticket i fingret. Samma sak gäller faktiskt alla dina upplevelser via syn, hörsel, känsel smärta, temperatur, beröring, lukt, et cetera. Sedan har vi mer genomgripande saker som rumsuppfattning och tidsuppfattning, som faktiskt också är ditt medvetandes eget lilla sätt att reda ut saker och ting. Visste du till exempel att det finns ett speciellt litet område i hjärnan som har med rumsuppfattning att göra? Sätt en elektrod just där och du tycker plötsligt att du svävar ovanför din kropp! De som druckit mycket alkohol eller rökt hasch, vet att tidsuppfattningen inte heller är mycket att lita på.

Den fysiska världen, så som vi känner den, är alltså ditt eget medvetandes skapelse. I ditt medvetande är det DU som är världens geografiska centrum. Relativitetsteorin säger till exempel att ljuset alltid rör sig i 300 000 kilometer per sekund i förhållande till DIG, och att det vägrar att göra annat. Hela universum är individanpassat så till den milda grad att när man skall inkludera fler individer än du själv, blir formlerna väldigt komplicerade som till exempel just relativitetsteorin.

Därför menar jag att den fysiska världen som för dig är just DIN fysiska värld snarare är ett mentalt språk via vilket du meddelar dig med andra individer.

Om vi ser din fysikaliska verklighet som ett språk, så är därmed de fysikaliska formlerna dess grammatik, vilka berättar reglerna för denna verklighet språk. De berättar däremot inte om den fysikaliska världens innehåll.
Vi kan däremot forma den fysikaliska världens innehåll för att kommunicera med varandra. Vi skapar vår egen grammatik utgående från innehållet i den fysikaliska världen och dess egen grammatik. Vi har till exempel tillgång till luft och luft har egenskaper grammatik som tillåter verbal kommunikation, som när vi till exempel pratar svenska med varandra.

Men nu är vi snart mogna att ta oss an ursprungsfrågan. Var finns den medvetenhet som "känner" sticket och vad är den för något?

Fysiken kan inte förklara vårt medvetande eftersom den bara är vårt mentala språk. Vår beskrivning av hjärnan begränsas av detta mentala språk. Och vi kan inget säga utöver det mentala språket. Om jag till exempel vill beskriva "rött" kan jag till exempel bara peka och säga att "den bollen är röd". Jag måste alltså peka på något rött. Det finns inget annat sätt att beskriva "rött". Rött är en primär mental upplevelse.

Men tid och rum kan vi ju beskriva, inte sant? Nja, inte mer än vi kan beskriva rött. Alla vi som kan uppfatta rött är ju överens om vad, i den fysiska verkligheten, som är rött.

På samma sätt är vi överens om vad som är fem centimeter. Men vi har inte något "rumsavkännande" sinnesorgan. Rummet är en sekundär skapelse, baserad på ledtrådar från våra primära upplevelser.

Och när det gäller tiden; hur vet vi att alla andra upplever tiden på precis samma sätt? Vad är det att uppleva tid?

Det går inte att förklara själva det mentala på något fysikaliskt sätt. Fysiken är det enda språk vi kan uppfatta, samtidigt som fysiken, så som vi upplever den, är vår egen mentala skapelse. Det mentala är alltså grunden för den fysikaliska värld vi uppfattar. Vi kan inte använda det som grundar sig på det mentala till att bevisa orsaken till det mentala. Det vore som att försöka förklara en mobiltelefons interna struktur genom att nogsamt ringa telefonsamtal till diverse kompisar.
Men det finns faktiskt ett sätt att förklara det hela på. Det förklarar inte varför du ser rött på det viset du gör. Det förklarar snarare varför du inte kan förklara det!
Det hela är faktiskt mycket enkelt. Matematikern Kurt Gödel presenterade 1931 ett epokgörande faktum. Vissa saker, som vi vet är faktum, kommer aldrig att gå att bevisa.

Jag skall försöka ge en lätt förklaring lite slarvig eftersom det riktiga beviset är väldigt "matematiskt" och svårförståeligt.

Först ett liknande problem. Låt säga att en man säger "Jag ljuger just nu.". Denna utsaga blir rätt problematisk eftersom en motsägelse uppstår. För om han ljög, så talar han ju sanning. Men om han talade sanning, så ljög han ju! Så där kan man fortsätta i oändligheten.

Gödel tog ett liknande exempel, fast smartare. Ta utsagan "Jag är obevisbar". Ett bevis av denna utsaga måste inrymma att den inte går att bevisa, vilket är en motsägelse!

Att anta att ovannämnda utsaga är falsk är samma sak som att anta att utsagan går att bevisa och vi har just konstaterat att detta innebär en motsägelse och därmed kan inte utsagan vara falsk. Vi kan då bara anta att utsagan är sann. Att anta att utsagan är sann är samma sak som att säga att den inte går att bevisa!

Kontentan av det hela blir att det garanterat finns sanna utsagor som aldrig går att bevisa!

Därmed kan ett logiskt system aldrig bevisa sin egen motsägelsefrihet och sin egen inre samstämmighet. Ett bevis för ett formellt uppbyggt av formler och regler systems motsägelsefrihet måste alltid använda sig av metoder utöver de som finns inom systemet.

Vetenskapen, som ju strävar efter att formalisera allt, måste alltså vara beredd på att erkänna vissa faktum utan förklaringar. Ett sådant faktum behöver inte ligga i den fysikaliska verkligheten som vi är överens om.

Min tes är att de först och främst ligger i våra medvetanden, vilket den individuella fysikaliska verkligheten är en del av.

Den viktigaste insikten är här att vi vet mer än vi kan veta hur vi vet. Vi vet till exempel vad "rött" är, men vi vet inte hur vi vet det.

Av Anders Lundberg 13 dec 2002 17:07