Ögon som aldrig möts

Träbryggan var gammal och många hade säkert suttit där jag just nu satt, blickandes ut mot havet med en värmande eftermiddagssol i ansiktet. Dess strålar mångdubblades i vattnet och fick det att se ut som ett hav av gnistrande silver. Jag tittade ned i vattnet och såg mina suddiga fötter strax under vattenytan. Det såg nästan ut som om det var någon annans fötter och med ett småleende vickade jag på tårna för att bekräfta att det verkligen var mina egna. Jag lutade mig bakåt och placerade armbågarna bakom mig så att jag kom att halvligga på den varma bryggan och tittade ut mot de enstaka segelbåtarna som var på väg in mot småbåtshamnen. Jag njöt. Tiden som företeelse verkade ha förlorat mening och mina tankar var fria som de fåglar som flög högt ovan småbåtarna där ute, ändrade riktning som de behagade, utförde konster som trotsade alla fysiska lagar och hade all tid i världen att göra det på. Sådana stunder i livet är sällsynta och på gränsen till utrotningshotade och jag kände, mer än tänkte, att man knappast kunde ha det bättre än vad jag hade det den eftermiddagen.
Mina tankar på absolut ingenting avbröts av att bryggan gungade till lite lätt och jag satte mig sakta upp helt utan att för ett ögonblick låta mig rubbas ur min njutning. Min blick var fortfarande riktad mot havet när jag i ögonvrån märkte att någon satte sig ned bredvid mig och, liksom jag, lät fötterna hänga ned i vattnet.
Hon hade blicken riktad bort från mig och jag såg att hennes långa mörka hår hade inslag av rött då ljuset föll på ett visst sätt. Hon hade en enkel klänning av ljusgul bomull och det ena av hennes tunna axelband hade glidit ned över en solbränd axel och hon rättade till det med en rörelse som verkade omåttligt graciös i all sin enkelhet. Jag vände blicken ut mot havet igen då jag märkte att hon sakta vände sitt huvud mot mig. Jag kände att jag rodnade lite under solbrännan efter att i smyg ha iakttagit henne.
Jag vickade lite mer på tårna där jag satt och kände hennes blick på mig. Jag gjorde mitt bästa för att se lagom omedveten och avspänd ut, ungefär som jag föreställer mig att hon gjort bara sekunderna tidigare. Utan att egentligen ha något att titta på så höll jag mina ögon fixerade vid en punkt långt där ute medan hon fick tillfälle att begrunda mina upprullade jeans, min vita bomullsskjorta och mina solglasögon inköpta för en billig peng på en bensinmack i min hemstad. Jag körde fingrarna genom mitt ljusa hår, till viss del för att rätta till det men mest för att ha något att göra för att se avslappnad ut. Som om jag inte visste att hon tittade på mig och som att hon inte visste att jag visste. Det är ett märkligt spel vi människor spelar i vår strävan att finnas till, söka kontakt och att finna den.
Jag vred sakta på huvudet för att ge henne samma chans som hon givit mig tidigare, att hinna vända bort sin granskande blick. Vi kom att sitta med våra blickar rakt fram, ut mot havet och kanske funderade vi över samma saker men det är något man aldrig kan veta. Man kan bara försöka ana och kanske till och med önska även om det just då inte var något jag gjorde. Jag nöjde mig helt enkelt med att vara ensam i sällskap med någon annan och det tycktes mig vara detsamma som hon önskade. Tänker jag på saken så är det nog något vi alla vill ha ibland. Känslan av att kunna vara tillsammans med någon och dela ensamheten utan att inkräkta och utan att ställa krav. Känna samhörighet utan band och utan att vara bunden. Men kanske det endast är ett utslag av min naiva inställning att vi alla innerst inne är ganska lika i våra behov och våra drömmar.
Jag lade mig på rygg och lade händerna bakom mitt huvud så att jag kom att ligga i skuggan av henne där hon satt med sitt ansikte ännu riktat mot havet som alltjämt glittrade och kastade strålar åt varje upptänkligt håll. Mina ögon sökte henne igen och jag betraktade hennes rygg där bomullstyget följde minsta kontur. Hennes skulderblad var som små vingar i vila. Återigen hade hennes ena axelband glidit ned men denna gång brydde hon sig inte om att rätta till det. Hon visste att jag tittade på henne och jag visste att hon visste. Jag blundade och hade bilden av henne på näthinnan.

Genom mina slutna ögonlock märkte jag att skuggan försvann och ersattes av solens sken och jag anade att hon lade sig ned liksom jag gjort. Den lätta gungningen i bryggan som hennes rörelser orsakade bekräftade min tanke och jag kände mig egendomligt rofylld. Det var som att stå utanför världen i ett alldeles eget universum där det bara existerade två himlakroppar som kretsade kring varann och bildade ett sällsamt mönster som bara de kunde förutse. Jag hörde ljud omkring mig och jag urskiljde skrattande barn, skriande måsar, skvalpet från vattnet mot bryggan och min egen andhämtning men ljuden tillhörde inte den tillvaro i vilken jag befann mig i. De berörde mig inte och de hade inget med oss båda att göra. Just där och då fanns bara ett hon, ett jag och ett vi.

Solljuset försvann och bryggan gungade till och sedan befann jag mig i skugga. För ett ögonblick verkade hon stå och titta på mig innan hon med lätta steg försvann från bryggan och skuggan gav plats för solen igen. Ljuden från måsarna, barnen och vågskvalpet blev åter en del av min värld och jag öppnade mina ögon och tittade mot den plats där hon suttit. Det enda som fanns kvar som ett bevis på att hon existerat var en liten pöl av vatten som snabbt sögs upp av träbryggan och fotspåren av två nakna fötter som ledde in mot land.
Jag sträckte ut min arm och lät sakta ett finger följa ett av fotspårens konturer innan jag satte mig upp, tog upp fötterna ur vattnet och lät mina fotspår vandra i hennes.


Detta är ett bidrag till Sourze Författarskola.

Av Christer Gustavsson 05 dec 2002 09:09