Konfirmationen

- Detta är sista gången, och jag menar det!

Sven stod i sovrummet och rotade i byrålådan. Ett par rena sockor, ett par som skulle passa i hop med den ljusa kostymen och de beigea mockaskorna, saknades.

- Fan, antingen är de i fel färg eller också så dåliga att jag inte ens kan ha dem på fotbollsträningen.

Han muttrade för sig själv och sköt in lådan med en smäll.

- Lena! Finns det några rena strumpor i grovköket?

Han ropade ut genom den öppna sovrumsdörren.

- Jag vet inte, men jag kan titta efter om du vill.

Hennes svar hördes dämpat och avlägset från undervåningen. Sven vände sig från dörren och tittade i stället på kostymen som hängde på en galge över en halvöppen skåpsdörr. Han gick fram till skåpsdörren, tog ned kostymen och gjorde en snabb inspektion. För ett kort ögonblick hade han varit orolig över att den kanske hade fläckar eller andra skönhetsfel. Men en snabb besiktning visade att den höll presentabelt skick. "Alltid något" tänkte han irriterat.

Han hörde hur Lena kom uppför trappan. När hon dök upp i dörren vinkade hon demonstrativt framför sig med ett par strumpor i handen.

- Vad var det du sa? Att det var sista gången du skulle använda strumpor?

- Du vet vad jag menar! Svens svar var kort och nästan avmätt.

- Vännen! Lena lutade sig mor dörrposten och tittade på uttryckslöst på sin man, och fortsatte:

- Jag har egentligen inte någon överdriven lust att gå jag heller. Men ibland får man ställa upp.

- Bjuda till! Svens krökta överläpp talade om vad han tyckte.

– Bjuda till och gilla läget va?

Lena visade på inget sätt att hon noterat vad han sagt.

- Kan detta vara något tror du? Passar varken dessa eller röran din låda kan du få låna ett par strumpbyxor av mig.
Han tog emot strumporna och tittade på dem. Lena sa inget mer utan vände sig om och gick tillbaka mot trappan.

- Tack! Jag tror att det skall gå med dessa. Tack!
Han höll upp ett par grå tunna strumpor och grinade illa när han såg en antydan till hål på den ena. Men herre gud, nöden har ingen lag.

- Du Lena, hur lång tid tror du det tar?

Han gick ut ur sovrummet, ut till hallen där trappan slutade och fortsatte:

- Tror du vi kan vara hemma till sju?

Lena vände sig om och tittade uppgivet på honom.

- Älskade make. Du har frågat detta i snart en vecka nu, och varje gång har du fått samma svar: Jag vet inte! Tror du helt plötsligt att jag har fått svaren från Gud?

En antydan till leende spred sig över Lenas ansikte. När hon åter vände nedåt i trappan sa hon utan att vända sig om:

- Skynda dig nu, vi måste vara i kyrkan FÖRE två. Det är bara vid konfirmation och julotta som man riskerar att få ståplats. Och det vill du väl ändå inte? Åtminstone vill inte jag det.

Konfirmation och julotta! Sven satte sig på sängen och drog på sig strumporna. Julottan kan jag i alla fall hoppa över tänkte han samtidigt som han konstaterade att strumporna trots allt såg ganska anständiga ut.

När inbjudan till konfirmationen hade ramlat ned i brevlådan ett dryg månad tidigare hade de inte funderat vidare över det. Konfirmanden, Lenas systerson låg inte på vare sig Svens eller Lenas tio-i-topplista, men för systerns och släktens skull tackade de naturligtvis ja. Systern bodde i samma stad, men konfirmationen skulle äga rum på en liten plats några mil bort. Grabben hade varit på konfirmationsläger, och arrangör var inte hemförsamlingen, därav den främmande kyrkan. I dag, en av försommarens första riktigt varma helger var Svens grannar som bäst ute och spelade golf, och han förbannade att de en gång tackat ja.

De kom iväg för sent. Inte blev det bättre av att de lyckades köra fel en gång, och när de väl kommit fram till den lilla stenkyrkan i det ännu mindre samhället fanns inga parkeringsplatser lediga. När kyrkan en gång byggdes, när hästskjutsar tog rikemansbönderna och apostlahästar statarna till kyrkbacken behövdes inte parkeringsutrymmen. Men det var länge sedan. Till slut lyckades de hitta en plats halvvägs ute på en äng. Halvspringande och med de tunga kyrkklockorna dånande över huvudet närmade sig kyrkporten. Klockan var strax över två. Inne i vapenhuset hade redan prästen och konfirmanderna samlat sig för processionen. Prästens blick talade mycket tydligt om för dem att det just nu var lämpligt att ta plats på läktaren i stället för att bilda en kuriös förtrupp till processionen. De smet försynt upp för trappan till läktaren.

Kyrkan var denna högtidliga dag fylld till sista plats. Till och med på läktaren fanns enbart ståplatser kvar. Sven och Lena lyckades beveka några andra besökare att flytta på sig så att de kunde få två platser tillsammans på extra utställda klappstolar.

Sven var definitivt inte någon trägen kyrkobesökare, och i denna kyrka hade varken han eller Lena någonsin satt sin fot. Den var inte stor, men gammal. De tjocka vitmenade stenväggarna gav ett kallt intryck, och funderingar kring hur de hade sörjt för uppvärmning förr for hastigt genom Svens huvud. I dag, i mitten av maj och med det första riktigt varma högtrycket var det emellertid inga problem med uppvärmningen. Speciellt på läktaren där de nu satt, direkt under det dåligt isolerade trätaket, där solen låg på. En trappa ned höll säkert stenväggarna kvar en del kyla. Det tog inte många minuter förrän Sven kände att han var tvungen att lossa på slipsknuten. Efter någon halvtimma, ungefär när konfirmandförhöret var klart, kände han hur svetten sakta bildade små rännilar som snabbt bildade mörkare fläckar på skjortan.

Förhöret var gediget. Traditionellt, mässande och faktainriktat. Faktum var att hela gudstjänsten bar en prägel härstammande från samma tid som kyrkan byggdes. Barnens tysta svar hördes nästan aldrig, men man kunde ana deras ångest över frågor som drillats i månader, och som nu basunerades ut i en överfylld kyrka av en stolt prelat. Till och med för de tuffaste pojkarna var tankarna på moped, tjuvrökning och lusten att dra i de vitklädda flickornas BH-band borta. Nu var det allvar, och tiden stod still. Det enda som existerade var prästens långsamma vandring fram och tillbaka; försöken att undvika hans blick och de högtravande frågorna.

Efter en knapp timma tyckte Sven att den hårda klappstolen han satt på försökte äta sig upp genom hans skinkor. Han skruvade på sig så mycket att både Lena och andra besökare gav honom menande blickar. Han försökte tänka på annat, men varje gång prästen höjde rösten för att betona ord som synd eller liknande, blev han påmind om var han befann sig. Till slut tog ändå förhöret slut. Konfirmanderna tyckte då att tiden äntligen börjat röra på sig, men för Sven hade den gjort tvärstopp.

Varje gång liturgin krävde att församlingen skulle resa sig tittade både Lena och Sven ned i kyrkan för att försöka upptäcka var släkt och vänner befann sig. Men det var omöjligt att hitta dem, det enda de kunde se var församlingens anonyma ryggar. De insåg till slut att de fick nöja sig med att leta upp det övriga sällskapet när det hela var över. Även en konfirmation har ett slut, och när den enskilda förbönen började kändes det för Sven som när en maratonlöpare ser den stadion där han skall löpa in under folkmassans uppmuntrande tillrop. Prästen och en lekman gjorde handpåläggning och läste varje barns namn tillsammans med en kort bön. När alla var klara vände sig Sven till Lena och viskade:

- Såg eller hörde du när Andreas fick sin... ja vad det nu kallas?

Lena såg konfunderad ut.

- Nej, jag tappade koncentrationen ett tag, de var ju så många.

Sven reste sig upp och lät blicken vandra längs konfirmanderna. Men det var omöjligt att upptäcka grabben. Alla pojkarna såg likadana ut; vit skjorta och för dagen ovanligt välkammade. Som en ung armé av välartade pojkar. Han fortsatte att titta längs bänkraderna för att hitta släkten. Men en herre bakom honom knackade honom till slut på axeln. Han ville också se lite viskade han, och Sven satte sig.

Sven blev helt plötsligt kall. Det var som om den varma majsolen hade ersatts av en isande nordan som kylde ned det gamla bjälklaget. Han reste sig, gick och hämtade en psalmbok och bläddrade fram den sida där församlingsnamnet stod tryckt med sirliga bokstäver: "Hovhults Församling, Andaryds kapell".

- Lena kan jag få inbjudningskortet!
- Schhh!

Lena satte fingret framför munnen för att få honom att vara tyst. Prästen höll just på att läsa trosbekännelsen.

Sven tog handväskan ur hennes knä och tog fram inbjudningskortet. Efter att ha läst det lade han ned det i väskan igen. Han lutade sig tillbaka och tittade upp i kyrktaket. När trosbekännelsen var klar lutade sig Lena mot honom och viskade:

- Vad var det du ville?

Sven tittade trött på henne.

- Lena, vi är i rätt församling. Men i fel kyrka!

Av Inge Sehlin 05 dec 2002 13:33