Jag är inte ute efter era karlar!

Jag skulle kunna kalla mig lyckligt lottad. Men i dessa jul- och glöggtider känner jag mig mer pestsmittad.

Jag och min förra man skiljde oss efter ett två år långt äktenskap. Det kanske gick lite fort för oss att gifta oss men vi levde på passionen och var modiga nog att våga satsa på den. Han var italienare och flyttade hit för min, för vår, skull. Vi var himlastormande förälskade och allt var helt fantastiskt. Vi bodde i en stor lägenhet mitt i Vasastan i Göteborg och varje helg var det någon fest eller stor middag. Antingen hemma hos oss eller hos vänner. Sen började det gå dåligt för oss. Jag tror att det svenska klimatet och det faktum att det var svårt att hitta jobb utan att kunna perfekt svenska gjorde sitt. Min man ville att vi skulle flytta tillbaka till hans stad, Perugia, för att försöka där. Men jag har alltid känt att jag vill bo i min hemstad. Framförallt eftersom jag var färdig med min utbildning på Handels och äntligen hade jobbat mig till ett bra jobb. Vi skiljde oss och det gör fortfarande ont i mitt hjärta när jag tänker på hur bra det kunde ha varit.

I min enfald tänkte jag att alla mina vänner skulle ställa upp och att jag skulle ha ett stöd hos dem. Jag trodde inte att jag skulle ha en enda ensam lördagskväll framför Robinson. Men jävlar vad fel jag hade! Från den dagen när M åkte hem så hände något. I början så var folk lite ledsna och så men sen var det som om just mitt namn på ett märkligt sätt hade raderats ut ur deras adressböcker. Festinbjudningarna hos alla lyckade sambos eller par halverades och det hände att jag i efterhand fick reda på att någon hade haft fest. Jag förstår inte varför? Hade jag helt ändrat politisk uppfattning, hade jag stulit pengar från någon, hade jag kissat på mattan i någons sovrum? Nä, jag hade blivit singel och fått en stor döskallevarningslapp på pannan. Och den varningen var utfärdad av mina tidigare tjejkompisar. De såg mig som en fara. Detta vet jag eftersom en av mina bästa killkompisar berättade att hans tjej hade sagt det. Helt sjukt! Varför skulle jag plöstligt börja intressera mig för era män bara för att jag är singel? Jag har inte blivit ond eller bitchig sen M. Jag är samma roliga person som fortfarande lagar lika god mat och tar hand om mina vänner när jag har fest.

Ibland tror jag att ni behöver hata mig bara för att ha något att snacka om. Bara för att ni skall känna att ni hör ihop. Det finns ingen annan anledning till varför jag inte är medräknad längre. Men nu gör det mig detsamma. Jag skulle aldrig gå tillbaka efter detta.

Av Clara Arvidson 04 dec 2002 10:27