Måste jag hälsa?

Idag har det blivit en vana. Om jag nu skulle titta ner och undvika folk som gick förbi på gatan, skulle jag själv känna ett visst obehag.

Men det intressanta är att jag sällan hejar så intensivt på andra, utan detta sker enbart med iranier, oftast äldre.

Nu ska jag berätta hur hela hälsningen går till:

På tio meters avstånd ser jag en iranier närma sig. Jag bestämmer mig för i vilken ordning jag ska hinna ställa alla frågor innan personen har hunnit förbi.

Det finurliga är att man sällan stannar till, utan kanske sänker farten med några steg. Båda parterna ser varandra och vet vad som väntar. Den yngre börjar oftast.

Den här dialogen ska utföras på några få sekunder. Jag börjar, och motparten som är en äldre bekant med föräldrarna svarar:
- Hej!
- Hej!
- Mår ni bra?
- Det är bra tack. Hur mår ni?
- Det är bra tack.
- Hur mår dina föräldrar?
- Jo tack, de hälsar.
- Hälsa tillbaka.
- Ni får också hälsa hem.
- Självklart. God eftermiddag.
- Hejdå.

Nu kanske du läste det här på låt säga fem sekunder, men det tar alltid längre tid när det finns två parter inblandade. Finessen är att man måste hinna igenom hela dialogen innan man har korsat varandra, vilket ibland blir lite problematiskt.

Det ironiska i det här är att man ibland faktiskt fortsätter prata när man väl har hunnit förbi varandra.

Jag känner att hela hälsningsfrasen börjar bli lite uttjatad och aningen falsk. Det känns som om man måste göra det bara för dess vana, inte för att man egentligen bryr sig om hur den andre mår. Jag säger till exempel att "mina föräldrar hälsar tillbaka", visst liksom. Ibland hälsar jag till och med på iranier jag knappt känner, men som jag vet att föräldrarna har en viss bekantskap med.

Nästa gång antar jag att jag måste förbereda mig lite tidigare än tio meters avstånd.

För övrigt är det jobbigt att hälsa på folk, beroende på vad som passar in i sammanhanget. Jag antar att jag är för feg för något annat.

Av Haleh Nowroozi 23 nov 2002 13:32