Krona eller Euro?

Tillsammans med Danmark och Storbritannien var Sverige en av de tre EU-medlemsstaterna som inför starten, den 1 januari 1999, valde att stå utanför den ekonomiska och monetära unionen EMU. Trots att det nu är mer än tre år sen och euron vid årsskiftet tog steget fullt ut genom att helt och hållet ersätta EMU-ländernas forna valutor är frågan minst lika aktuell än idag: Krona eller Euro?

Ekonomer runt om i landet är uppdelade i två parter, förespråkare och kritiker av den gemensamma valutaunionen. Detta påvisar än en gång vilken indefinit vetskap ekonomin ändå är, ingen kan säga vad som egentligen är rätt eller fel. Valet av vilken sida man ska ta parti för är som många andra gången en fråga om prioritering, experterna har lagt fram både positiva och negativa argument för båda sidor. I stort sett kan man säga att ett medlemskap skulle främja privatpersoner och företag men missgynna nationalekonomin och ett utanförskap skulle leda till det motsatta. Detta grundar sig i att en gemensam valuta skulle eliminera växlingskurser och öka pristransparensen vilket skulle leda till ökad handel och gynnad konkurrens mellan Sverige och övriga EU-länder. Detta skulle ske på Riksbankens och vår flytande valutas bekostnad då inflytandet från dessa parter skulle minskas. En sådan förändring följt av en kraftig ekonomisk nergång inom industrin eller hela ekonomin skulle få katastrofala konsekvenser i form av kraftigt sänkta löner och massflykt av företag och jobb.

I detta fall skulle privatpersoner och företag inte påverkas nämnvärt ekonomiskt men nationalekonomin skulle stagnera totalt. Risken med en låst valuta eller en valuta som Riksbanken har mycket begränsat inflytande över har vi sett ofta, nu senast i Argentina, en risk som Sverige genom sin flytande valuta näst intill eliminerar genom att marknaden styr kronkursen och omöjliggör devalverings- och revalverings-politik. Ett medlemskap skulle däremot kräva att vi ger upp vår flytande krona och övergå till en valuta styrd av ECB Europeiska Central Banken, en enhet vars protokoll enligt Maastrichtavtalet skall hållas hemliga. Detta, till skillnad mot Riksbanken, försvårar marknadens insyn i enhetens arbete och att koppla bort marknaden så pass skulle kunna leda till en procyklisk effekt, alltså förvärra den ekonomiska situationen istället för att förbättra. ECB:s koppling till marknaden även i och med det stora område och stora marknadsskillnader de rår över. Till exempel skulle ett Sverige i behov av valutaförändring inte kunna få det då Sverige utgör så pass liten del av hela EMU. Detta skulle försvåra situationen och de olika ekonomierna glida isär medan valutan är den samma, vilket skulle vara katastrofalt för hela EMU. Det räcker alltså att en medlemsstat skulle skilja sig marginellt nationalekonomiskt för att skapa en katastrof för alla medlemmar.

Dessa farhågor om katastrofer bör dock tas med en nypa salt, titt som tätt utfärdas sådana av såväl förespråkare som kritiker. Till exempel anser många förespråkare att ett utanförskap från någon av EU-staterna skulle leda till splittringar inom EU, något som skulle leda till ökade skillnader inom unionen. Detta kan vara en orsak till varför det finns så pass många risker med ett medlemskap i valutaunionen, exempelvis kan den inledande försvagningen av euron vid introduktionen vara en konsekvens av att Danmark, Storbritannien och Sverige ställde sig negativa till EMU. Detta tyder på att minsta oenighet inte får finnas om valutan ska kunna utvecklas åt rätt håll och så småningom resultera i en valuta anpassad för hela Europa. En sådan valuta skulle vara ett starkt vapen för hela Europa på den globala marknaden och leda till ekonomisk tillväxt för alla medlemsstater då samarbete inom unionen skulle bli lika lätt som på nationell nivå.

Det är här prioriteringar och åsikter kommer in i bilden för att välja sida. Vill man isolera sig inom en union och stänga ute andra aktörer med ekonomisk tillväxt som förtjänst? Eller vill man låta alla aktörer på den globala marknaden ha samma förutsättningar och riskera att själva bli utestängda? Oavsätt finns det inget tillvägagångssätt som är rätt eller fel, ofta blir effekterna av ekonomiska beslut beroende på majoritetens åsikt och övertygelse. Därför finns det en risk i att det inte finns något egentligt övertag för någon sida i EMU-frågan, idag har Nej-sidan bara en knapp majoritet. Då många teorier från båda sidor är beroende av marknadens inverkan kan detta få konsekvensen att många händelser kan få ett chansartat resultat då ingen enhällig övertygelse finns. Detta finnas i så stor mån som möjligt innan ett definitivt ställningstagande kan göras då det inte bara handlar om Sveriges ekonomiska framtid, utan hela världens.

Av Tobias Andersson 22 nov 2002 10:33