Tankar efter vägen, del 3

Kapitel nio

Vad har han gjort? Hur kunde han vara så helt inne i sitt äventyr att han glömde att det var hans och inte kvinnans. Hon måste ha blivit skräckslagen och skulle troligen bura in honom för resten av hans liv, men det var inte vad som skrämde honom. Det som gjorde honom rädd var tanken på att han i sitt sökande efter den skadade sanningen gått förbi den och glömt se tillbaka, att han hade haft en chans att faktiskt se någons sanning eller i alla fall göra en sanning för någon, istället hade han skrämt livet ur en kvinna och rubbat sin enda chans. Han föste försiktigt bort en fluga som surrade i hans ansikte, gång på gång.

Vad borde han ha gjort? Borde han inte ha släppt av henne först, eller skulle han ha tilltalat henne, lekt samarit eller bara vänt och åkt tillbaka?

Flugan surrade alltjämt i hans öra. Vad hade drivit honom? Letade han efter ett svar, en lösning eller drevs han av någon inre drift att provocera? Tog han sin tonårsrevolt i efterhand? Flugan surrade. Han tvärstannade bussen. Någon gång hade han läst i en bok att flugorna vet svaren om livets mening men vi kan inte förstå vad de säger, om han lyssnade riktigt noga kanske han skulle få svaret av denna fluga… "zzzzzzzzz" ... lät det, inte ord utan surr. Han suckade, hur skulle han få svaret om han inte ens kunde förstå en liten fluga?

Han gnolade en liten sång för sig själv och såg efter flugan som satt sig i bak fönstret. Vet du livets mening? Vet du om jag kommer bli stor någon gång? Vet du ifall jag är någon?

Flugan tvättade sina antenner och knatade omkring ett slag som om den menade att ta det för vad det är, jag är fluga, jag tvättar antenner och knatar omkring på bakrutor och jag surrar. Han tittade sig i backspegeln. Jag pratar med flugor sa han till sig själv men det lät inte så tokigt som han trodde det skulle göra. Jag pratar med flugor och jag tror att de säger att knata omkring på ett fönster är meningsfullt, men inte heller det lät konstigt. Han fick helt plötsligt för sig att han skulle vända för att inte fortsätta att inte se det lilla som viktigt, som att inte se sig själv som viktig. Han körde fort, han gnolade på Indiana Jones låten och körde i en jeep i öknen, hade ett rep i byxan och hatt på huvudet. I nästa ögonblick var han Odysseus i sitt skepp på väg hem, han var Dante upp för skärseldsberget, han var hjälten som skulle finna ett äventyr värt namnet. Hon satt i gräset och tittade på en ko. Hon tittade på en ko och hon log.

Kapitel tio.

Hon la sig ner i gräset och blickade upp på träden. De såg annorlunda ut nu märkte hon. Hon hade alltid, eller i alla fall den senaste tiden vilket kändes som alltid, föreställt sig träden som hotfulla. Hon tyckte inte om träd och deras vaggande i vinden, de kunde inge ett slags lugn hon inte ville ha i sin kropp, ett lugn som fick en att slappna av och drömma sig bort för en stund. Hon ville inte slappna av, hon hade bråttom. Men värst av allt var ändå att trädens grenar verkade ha en effekt som kändes fångande, likt grå hårda händer grep grenarna efter henne och ville få henne att stanna och betrakta dem. De sträckte alltid ut sina händer och skrapade på fönster och ibland på en axel som om de ville säga något, liksom knackar på i ens tillvaro för att upplysa en om något. Hon vill inte bli upplyst, hon vill inte veta, hon vill definitivt inte stanna upp och tänka efter.

Ett tag var hon så desperat att hon köpte tändstickor i massor för att hon trodde att hon på något sätt bidrog till att få bort dessa hemska händer som ville fånga henne. Men det kunde hon ju inte fortsätta med i all evighet, tändstickor tar plats om man har tillräckligt många. Däremot bidrog hon genom att blunda för alla träd, genom att alltid titta rakt fram och aldrig ut.

Att träd kan fånga en människas tankar så, trots att den febrilt kämpar för att inte bli fångad tänkte hon förundrad. Men idag upplever hon träden annorlunda, de verkar inte hotfulla utan nästan harmoniska, istället för att sträcka sina händer mot henne och hålla henne fast verkar de nu ge henne ett skydd, en snäll tillrättavisning. De förr gråa grenarna verkar på nytt födda, men det beror kanske på perspektivet tänker hon, att hon ligger under dem, inte går bredvid.

Kapitel elva

Han saktar ner bussen och frågar försiktig om han ska skjutsa in henne till stan igen och hon svarar att hon vill det senare men inte nu, han känner sig lite fånig men tänker på sitt samtal med flugan och kan se att det nog inte är så fånigt ändå. Hon skriker inte längre, hon ser inte ens rädd ut, han beslutar sig för att gå ut till henne. Hon stirrar på träden och han känner sig tvungen att göra densamma. Han känner sig med ens nyfiken på hennes förändring, för en förändring har skett och han kan inte låta bli att känna sig lite delaktig. Han vill känna sig delaktig, att han nu har nått fram till någon slags lösning på någonting även om han inte har grepp om vad. Han vill inte fråga heller för då kan svaret vara annorlunda än han vill, dessutom vill han inte störa hennes stirr på träden.

Hon säger plötsligt att träd kan förändras och han säger att det kan de nog. Han förstår inte vad hon menar. Men han vill inte störa nu så han säger inget mer. Hon frågar om hans liv gått ner i dalar någon gång och han funderar på om hon är biolog eller geografiker eller något och säger att nja det beror på vad hon menar. Han tänker att hon kanske menar ifall han varit i bergen eller så men hon frågar ifall hans liv går upp och ner eller om det är plant och han förstår ännu mindre. Hon säger att hennes liv inte gjort det utan att hon levt utan vågor, bara rakt på om nu ingenting kan kallas rakt, och att dalar är att föredra för då kan man i alla fall ta sig upp ibland. Han säger jahapp och hon fortsätter med att säga att om man inte lever alls har man varken dalar eller djup att rädda sig ifrån, man har bara ett tomrum och har inga dalar att se tillbaka på. Plötsligt reser hon sig upp och tittar på honom, möter hans blick.

Jag föddes idag säger hon.

Kapitel tolv

Han säger grattis på födelsedagen och funderar på att sjunga, han börjar svagt och sedan allt högre med vibrato, fanfarer och allt. Hon tittar på honom och säger att hon inte har något namn. Han slutar sjunga och bara väntar på att hon ska fortsätta, han kan inte minnas att han någonsin sett en film, mött en tant eller sett en trafikant så spännande som dessa ögonblick. Han har hört talas om faderslycka men inte buss chaufföräventyrarlycka, för lycka är det att se någon födas, vare sig som bebis eller vuxen. Hon säger plötsligt tack och reser sig upp. Hon nickar mot kon som idisslar och stiger mot bussen. Han följer klumpigt efter och ser frågande på henne.

Skulle vi inte åka säger hon och kliver på, han följer henne och sätter sig ner. Han frågar sig inte varför eller vad som händer utan bara låter saken ske, startar bussen och åker iväg. Han tar sin chans igen och börjar för hög hals sjunga, han känner att det inte gör något, att hon aldrig skulle klandra honom.

Han sjunger och kör och hon ler och tittar på sig själv i rutans spegelbild. När de närmar sig stan frågar han om hon vill någonstans särskilt och hon säger att hon vill till lägenheten där tomheten bor för att hämta en sak. Hon ger en vägbeskrivning, ber honom vänta och kliver ur vid huset, Hon ska hämta sitt spruckna porslin och laga det. Sedan ska hon ge bort dem till någon som kanske får mer klarhet i varför de är spruckna eller som inte bryr sig förhuvud taget.

Hon kommer med en liten låda tillbaka till bussen och lägger den på sätet längst bak. Där blir den liggande. Sedan ber hon honom köra in till stan för hon vill se världen i människors ansikten.

Han släpper av henne vid en bro i centrum, hon kliver av och vänder sig mot honom och ler och säger att han borde sjunga oftare och går. Han blir stående med bussen ett tag sedan kör han iväg, med nervevade rutor och med buss mikrofonen i handen sjunger han för hög hals igenom stan, han bryr sig inte om sin chef längre, han har sett en människa födas och han har sett en flik av sanningen. Han förstår fortfarande inte vad han sett eller gjort men det kvittar nu, han känner att han är någon och han har rätt till det. Han sjunger högt och skarpt och tutar och blinkar på människor han möter, han är någon, han är en människa, det räcker.

Av Marit Deubler 21 nov 2002 16:38