En bitterljuv flashback på 28 sidor

Jag är ganska slarvig och ostrukturerad, trots att vissa tycker att jag verkar ha full koll. Min plånbok är för tillfället tjock som en Quarter Pounder Cheeze med extra lök, men det är kvitton och inte sedlar som är hemligheten bakom det.

Jag vet att det ligger en påse morötter längst ner i kylen som med all säkerhet skulle kila ut om jag visslade en trudelutt. Jag brukar skylla på att jag är känslomänniska, det måste kännas rätt innan jag tar itu med sådana där gamla surdegar. Men det är inte bra, inte bra alls.

Så för cirka fem minuter sedan föll jag för frestelsen. Jag råkade hitta den bakom brevstället i köket. Ibland dyker den upp längst ner i en tidningshög eller i receptsamlingen. Den ligger aldrig där jag tror att den ska ligga. Jag öppnade och läste.

Där fanns numret till Berit som anställde mig på mitt första jobb för 21 år sedan.

På raden under stod det "BVC - Mait, barnmorska". Min äldste son är 15 år nu, så då kan du räkna ut hur aktuellt det telefonnumret är.

Några rader längre ner står numret till Copyelevernas klassrum på RMI-Berghs. I år är det tio år sedan jag gick ut den utbildningen.

Nästa sida. Numret till en frisör som klippte mig i tidsenlig 80-talsfrisyr. Ruggigt.

Fortsätter min nostalgiska resa. Danderyds sjukhus, hudmottagningen. Robert hade hemska eksem när han var liten och fick regelbundet behandlingar i kaliumbad. Jag mindes hur han satt liten och blek i det purpurröda vattnet i det stora karet och hur hans hud var alldeles gul och oljig efteråt. Nu är han en och åttiofem lång och narigheten i ansiktet beror mer på rakning än eksem.

Bläddrar vidare. Telefonnummer till vänner då de fortfarande var gifta. Andra nummer är överstrukna för att vännerna flyttat ett otal gånger. Anett som hittade en man i Schweiz, undrar hur hon har det?

Gubben vi hyrde hus av på Vätö en sommar för sju år sedan, hans nummer finns där. Intill har jag noterat hur man knappar in medflyttning på telefonen. * 21 * tfn.nr#. Ja jisses, ibland överraskar man sig själv.

Tre morbröder samsas på nästa sida, de har ju samma efternamn. En av dem lever inte längre, en annan är skild.

Och så numret till min mammas föräldrahem i Härjedalen där jag tillbringade alla somrar och jullov när jag var liten. Mina egna barn minns säkert hur de själva sprang omkring bland uthus och i högt gräs som två solstickepojkar. En släkting tog över gården och nu reser vi inte dit lika ofta.

På nästa sida har mormor skrivit namn och nummer till två av barnens kompisar. Hennes snirkliga handstil skulle jag känna igen var som helst. När barnen började skolan fanns hon alltid på plats hos oss och tog emot dem när de kom hem. Vilken trygghet.

Telefonboken är tummad och sliten. Att läsa den ger samma känsla som i Strindbergs "Ett halvt ark papper". Livet passerar revy och tankarna flyger genom huvudet. Hur länge sedan är det han dog? Vart tog de vägen? Varför hör jag inte av mig? Och VARFÖR har jag inte slängt den här gamla telefonboken och skaffat en ny? Knappt en tiondel av innehållet är aktuellt. Dessutom vill jag inte ha ytterligare ett bevis på att tiden går, obönhörligt.

Men det är inte samma känsla att inviga en ny telefonbok som att premiärskriva i en filofax i januari. Då njuter jag av de tomma bladen och dagarna jag har framför mig, så rent och städat. Inte alls så stökigt som i plånboken och kylskåpet. Och telefonboken. Det är en illusion förstås.

Av Anna-Carin Collin 15 nov 2002 12:41