Indien 3 - Äventyr på Yamuna-floden

Ursprunglig plan:
Med vår medhavda hopfällbara 2-mans Klepper-kajak skulle vi paddla nerför Ghanges-floden. Inte hela floden, men en noga utvald längre bit. Vi planerade att vara ute i kanske en vecka och ha med oss såväl tält som mat.

Därefter skulle vi ta tåget tillbaka till den stad där vi beslutade oss för att starta.

Ändrad plan och orsak:
På grund av att trafiksituationen i norra Indien se "Indien 2" var betydligt värre än vi någonsin kunnat ana tyckte vi det var onödigt att köra 40 mil enkel väg till Ghanges när vi kunde välja den betydligt närmre belägna systerfloden "Yamuna" som lite längre fram också går ihop med Ghanges och därmed bespara oss 80 mil indisk bilkörning. Dessutom skulle Yamuna-floden enligt säkra källor vara vackrare, mer krökt och därmed intressantare och aven renare än Ghanges-floden. Ghanges därmed utbytt mot Yamuna.

Tyvärr blev vi samtidigt varnade för att ABSOLUT INTE paddla efter det blivit mörkt och ABSOLUT INTE tälta bredvid floden. "Many looters"plundrare, "many bandits" var orsaken. Detta var tydligen ett väldigt allvarligt problem och vi fick höra samma information från flera olika källor. Tältet därmed utbytt mot dagsetapper mellan städer där vi kunde övernatta på hotell.

Våra efterforskningar om hur vi skulle paddla fick ringar på vattnet och snart var halva staden engagerad i planeringen. Störst intresse visade stadens högsta domare. Det fanns ej någon karta över floden och området, så
där satt vi med vår världsatlas och planerade. En centimeter på världsatlasen, det borde gå. Antagligen cirka sex mil, trodde domaren. Sex mil är en lång sträcka att paddla på en dag längre än någon av oss tidigare paddlat på en dag faktiskt, så vi satte klockan på 05.00 på morgonen för att vara säkra på att hinna fram till nästa stad någon gång på eftermiddagen, med marginal inräknad.

När vi bar ner kajaken till Yamuna-floden hade en avskedskommité samlats för se oss paddla iväg, inklusive domaren.

Så till själva paddlingen då. När vi satte oss i kajaken började solen gå upp. Vid trapporna som gick ner i floden hade kvinnorna börjat tvätta kläder. Någon borstade tänderna. Vi paddlade rakt mot den fantastiska soluppgången och tänkte att det här kommer att bli en fin tur.

En Klepper-kajak är lite annorlunda byggd än en vanlig kajak och lite mer trögpaddlad. Detta i kombination att det faktiskt var några månader sedan vi paddlade därhemma gjorde att vi efter ett tag började bli trötta. Det kändes
ungefär som första gången man paddlade. Axlarna värkte, ryggen värkte, träsmak och skavsår. Vi tittade på klockan; 09.00. Det här blir en lång dag.

Klockan 10 började det också bli varmt. Riktigt varmt. Det var helt vindstilla och floden rörde sig knappt framåt alls.

Dock var det inte bara jobbigt. Det var väldigt vackert och mycket intressant att titta på. Regelbundet såg vi stirrande bönder längs flodbankarna, nyfikna fiskare i roddbåtar, tvättande kvinnor och badande oxar. Vid två tillfällen såg vi även likbränningar. En av dessa följde vi på avstånd under hela processen. Den avlidne bars ner på en bår av en samling män. Därefter byggdes ett bål upp av medhavd ved. Kroppen lades på bålet och täcktes över av mer ved. Slutligen tändes det hela på. Vi paddlade vidare.

Vid ettiden stannade vi och lagade lunch i vårt medhavda Triangia-kök. Skugga var ej att tänka på och det var nu olidligt varmt. Vi fortsatte och började nu längta till att komma fram. Utan karta visste vi aldrig var exakt vi befann oss och framför allt inte hur långt vi hade kvar. Efter varje krök på floden hoppades vi att se den bro som sagts skulle dyka upp och visa när vi var framme vid staden. Det fanns för övrigt ingen stad på vägen så vi kunde ej korta ned sträckan vi företagit oss. Folk vi frågade om hur långt
det var kvar till staden tittade bara frågande och roat på oss. Möjligtvis svarade de något på hindi. Teckenspråk och fingrar var tydligen lika svårförståligt som engelska. Ingen vägledning där inte.

Bron lös med sin frånvaro och vi blev mer och mer irriterade. För att inte tala om trötta.

- Domarjävel! Vadå sex mil? Vi måste ha paddlat mycket längre än så. Hur ligger vi till med vatten förresten?

Som tur var hade vi gott om vatten.

För bron dröjde. Och dröjde. Och dröjde. Nu ville vi verkligen vara framme och vi paddlade på av ren vilja. Efter ytterligare ett tag började det skymma. Perfekt! Med ljuset försvann också alla de människor som vi sett under hela dagen. Ingen människa syntes nu till alls och det blev snabbt helt mörkt. Våra tankar gick till "looters" och "river-bandits" och vi började ärligt talat bli lite obehagliga till mods. Bäst att paddla på.

Det gick nu inte att se någonting. Månen var så tunn den kan bli och det enda ledljuset fick vi från stjärnorna. Inte mycket alltså. Vi körde med jämna mellanrum upp på sandbankarna som vi nu inte längre kunde se och ibland var det nästan omöjligt att säga åt vilket håll vi skulle paddla för att komma loss. Plötsligt! En ficklampa och en röst.
- Bababaa?
Vi slutade paddla och satt helt stilla.
-Bababaa?
- Han kan omöjligen se oss, viskade vi till varandra och började lite tyst smygpaddla framåt.
-BA BA BAA!
Vi paddlade på. Plötsligt lös flera ficklampor från olika håll och från båda sidor floden. Överallt skreks det -BAABAABAAA. Jag kan inte hindi, men på tonen lät skriken ungefär som:
- TA FAST MÖRDAREN, TA FAST HONOM.

Det var ficklampor och vrålhöga skrik överallt. Vi var nu inte längre obehagliga till mods, vi var livrädda.
- Helvete, paddla!

Fortfarande omöjligt att se någonting. Vi paddlade bara i riktning från ficklamporna. Plötsligt körde vi upp på en sandbank.
- Helvete.
- Gör något.
Vi hörde en man vadandes i vattnet och såg ficklampan snabbt komma emot oss.
- HAN HAR MÖÖÖRDAT MIN MOOOOR! lät det som. Nu kom vi loss. Paddla paddla paddla. Det kändes bra att ha flodens snabbaste farkost i det läget. Och snabbt gick det. Synd att inte OS i K2 gick här och nu. Guldet hade gått till Sverige.

Den här händelsen upprepades lite längre ner på floden ytterligare några gånger. Men nu var vi vana och visste i alla fall att vi kunde paddla ifrån dom. Nu kändes det inte bara bra att ha flodens snabbaste farkost, det kändes till och med tryggt. Vi visste att så länge vi inte körde upp på någon sandbank så var det lugnt. Ingen kunde komma ifatt oss. Men pulsen var fortfarande mycket hög. När hade vi senaste pausen egentligen? Vår energi var slut, Marabou-chokladen var slut. Till och med viljan var nu slut. Vi paddlade nu på ren adrenalin.

Vid ett tillfälle kom vi in i ett moln av stora insekter, bokstavligen talat, som varade i cirka 5 minuter. Det gick knappt att öppna ögonen för alla insekter vilket knappt gjorde någon skillnad i seende ändå och absolut inte munnen. Vidrigt.

Efter ytterligare några timmar non-stop paddling såg vi ljuset… Långt där borta såg vi ljuset av en stad och vi kunde till och med höra lastbilarnas hysteriska tutande. Det var första gången vi blivit glada av att höra lastbilars tutande. Nu lät det som ljuv musik i våra öron.

En halvtimme senare gick vi i land under bron. Klockan var nu 21.00. Strax därefter spydde Ante av utmattning. Jag orkade inte ens göra det.

Totalt blev det 14 timmar effektiv paddling.

En rimlighetsanalys, inräknat trögpaddlad Klepper, effektiv paddeltid, viss medström, K2:a, normalt paddeldistans per timme i Sverige, och så vidare, och så vidare, sa oss att vi nog avverkade nio mil den dagen. Det är nästan tre gånger så mycket som tidigare längsta dagsetapp för någon av oss.

Ska man slå rekord så är det lika bra att göra det ordentligt och i 40-graders sol.

Hälsning från Indien - the land of adventures

// DAN & ANTE

Av Dan Brylde och Ante Malmström 11 nov 2002 12:02