Det bästa minnet

God Dag!

Mitt namn är Edvin och jag bor... nej förresten jag tror att anonymitetens sköna mask passar mig bättre. Till hälften i varje fall, jag heter ju Edvin som sagt.

Edvin, som i ost mEd vin.... He He.

Jag är allt en jävla muntergök. Sitter på hem och allt, så visst har jag tid att vara rolig. Förresten, vill passa på att tacka dig för att du lyssnar. Förstår om du inte orkar höra en träig gubbe på ålderns höst. Så om du går blir jag inte arg. Lite ledsen kanske, men absolut inte arg.

Nåväl, fick besök häromdagen av min dotterdotterson, Markus tror jag att han heter. Regnet vräkte ner, det var tipslördag på TV och lever till middag.

Kort sagt, en jävla dag helt enkelt. Men så kom han, Markus alltså.

Ursäkta mig om jag låter lite tjatig ibland. Det är den där jävla demensen. Ådrorna kalkar igen. Ett jävla skit om du frågar mig. Men, det är som det är.

Nåvaäl, var var vi... öhhhh.

Ja, Markus var det ja. Demensen som sagt.

Han kom mitt mellan levern och morotskakan. Som ett bevis på att det fortfarande existerar goda ting i denna mörka värld.

Jag förklarade för Aina och Eivor, våra underbart vackra och underbart unga vårdare, att deserten skulle intagas i salongen. Mitt rum alltså. Och om det gick att ordna ett glas saft till junior, skulle det inte föras in på deras minuskonto i varje fall.

Sa jag att de var vackra ?

Jaha, ja.

Gubbsjuk? Vem... jag?

Lite skall man väl få roa sig med som gammal och utlevad varvsarbetare, eller...?

Vacker konst blir aldrig gammal, eller om man vänder på det, man blir aldrig för gammal för vacker konst.

Med morotskakan roterande mellan löständerna, lyssnade jag till Markus berättelse om sin första kärlek. Maja heter hon visst. Dom har pussats. Fyra gånger närmare bestämt. Detta är mycket viktigt eftersom hans bästa kompis, som jag tyvärr glömt namnet på, bara lyckats komma upp i ynka två pussar.

Och nu har de visst gjort slut. Markus kompis, alltså. Och hans tjej.

När jag så ätit upp morotskakan och laddat med en redig pris snus kom så frågan. Som en frontalkrock träffade den mig.

-Jo, gammelmorfar. Om du skulle få ta med dig ett minne till himmelen, vilket skulle det då bli?

Jag vet inte om det var frågan, min dåliga syreupptagningsförmåga eller morotskakan som orsakade det plötsliga yrselanfallet. Rummet snurrade och jag trodde att jag skulle behöva lämna in innan jag svarat på pojkens undran. Men anfallet kom av sig och min respit på den här fördömda planeten förlängdes med ytterligare några dagar.
Jag lovade Markus att tänka på frågan, men vara honom svaret skyldig tills nästa gång vi sågs. Det gick bra.

Detta är prologen till vår dialog. Din och min. Eller snarare monolog. Jag är ju inte bara en rolig jävel utan också en tjötröv. Det har jag efter mor min. Detta är något som rimmar illa med nämnda syreupptagningsförmåga.

Nåväl, jag vill delge dig mitt val. Höra din åsikt. Är detta ett bra minne? Markus kommer snart och jag vill inte göra honom besviken.

Visst, jag skulle kunna fråga någon av mina medpatienter, men dom är så förbannat självgoda hela bunten. Dom har nog med sig själva. Skulle kanske vara Elsa som skulle kunna hjälpa till, förstås...?

Nej, så fort vi sitter bredvid varandra skall hon bara tafsa. Jävligt obehagligt om du frågar mig.

Gammeltanten, usch!

Själv är man ju inte purung heller.

Blodet i den damens ådror svallar lika hett som solen steker i Gobi. Eller heter det Shara? Ähh, skit samma.
Här är det ingen av manligt kön som går säker, gammal som ung. Något som stackars Martin, vår blyge och försynte vårdare blev varse när han skulle göra morgontoalett. Elsas morgontoalett, alltså. Hon klagade på att hon aldrig blev ren därnere. Innan Martin förstod vad det var frågan om hade kärringen fått tre orgasmer, anförtrodde hon mig senare vid ärtsoppan. Stackars sate! Martin, alltså.
Han blev svårt chockad och vägrade vidare vård av detta kåta stycke. Konstigt att säga så om en 96-årig dam. Men, som sagt, det är som det är.

Döm om vårdarnas förskräckelse när det uppdagades att Elsa var bisexuell. En sån jävla soppa. Inte ärtsoppan dock, den var förbannat god.

Nej, som sagt, ingen på avdelningen.

Därför vill jag att du lyssnar och berättar för mig vad du tycker.

Sitter därför här, med minnenas blindkäpp i knät. Fotoalbumet. Den här förbannade demensen skövlar mitt förflutna på minnen. Kan därför vara skönt att ha bilderna.
När jag sitter och bläddrar, ser livet passera revy...

Revy, förresten, livet har väl inte varit så jävla roligt alla gånger. Snarare upp och ner. Ibland in och ut också, He He He...

Nåja, har fastnat för en bild. Tidigt 40-tal tror jag.
Ahhh, känner doften. Hennes hår, stort, svart och lockigt. Rosenvatten, kaprifol och en massa annat som jag inte kan namnet på.

Vinden leker i håret, liksom mina fingrar. Smeker hennes hårfäste, sakta, sakta som om tiden stod stilla. Hon tittar på mig. Nej, hon ser på mig. Med ögon, javisst bilden är svartvit men jag börjar minnas, som är blåare än havet.

Jag sluter mina ögon. Bilden stannar kvar, den är fastlimmad på insidan av mina ögonlock.

Vi sitter på en stenmur. Hon och jag. Alldeles vid en strand. Havet slår in, oregelbundet, som ett bevis på att inget är säkert, inget är för evigt. Inte ens kärleken. Eller kanske, allra minst kärleken.

Vinden blåser upp. Det nalkas oväder. Men inte hos oss. Här råder endast högtryck. Med handen som inte smeker hennes hår, håller jag en ask. En liten brun med guldkant.

Tiden bygger broar. Jag är där nu. Jag minns. Fragment läggs till fragment, bit för bit, tills pusslet är klart.

Med ena handen drar hon undan en hårslinga från ansiktet.

- Vad har du där Edvin?

Hon pekar på asken, medan måsarna sjunger en sång.

- Vår framtid, förklarar jag. Om du vill förstås.

Jag öppnar asken och räcker henne ringen. Hon sätter den på fingret. Lägger sedan handen i mitt knä och drar en djup suck. Tittar ut över havet. Jag tror att hon är lycklig.
Nej, jag vet att hon är lycklig. Jag vet också att nu är det VI. Om än inte för evigt, så i varje fall för ett förbannat bra tag framöver.

Detta är ett bidrag till Sourze Kulturs författarskola.

Av Mikael Gustafsson 11 nov 2002 13:46