"En gång ingen gång"

Är man då en person som är måttligt road av all reklam så slänger man kanske den så snart den dinglat ner ifrån brevinkastet. Därmed går man också miste om en del viktiga brev för hushållsekonomin. Dom hittills få gånger detta har hänt mig, har det svidit hårt av följande två skäl:

1. Jag har en hög självuppfattning om att kunna göra rätt för mig, mot andra. Det är en stor förlust mot min självuppfattning, var gång jag misslyckas med detta.

2. Jag vill inte ge staten och myndigheterna, mer pengar än vad jag "i lagens namn" är skyldig dom. Med andra ord, personliga extra skatter i form av: parkeringsböter, straffavgifter för tjuvåkning på bussen eller tåget. Dessa extra skatter kan jag med nöje avvara. Då är det betydligt flottare att kila "den smala vägen", med sin heder och värdighet i behåll.

I min lokaltidning, var det i veckan en artikel om "hur små skulder kan bli ett stort skuldberg". Det börjar med en betalningsmiss, av en räkning. Efter en tid kommer en "påminnelseavgift", därefter en "dröjsmålsränta" på 12,5 procent av skulden.

Har man ännu inte betalat räkningen då, ansöker fordringsägaren om ett "betalningsföreläggande" hos kronofogden, på 300 kronor.

Dock kan inte kronofogden bifalla ett
"betalningsföreläggande" utan att den skuldsatte fått kommentera saken först. Men så fort skulden är registrerad hos kronofogden, har man automatiskt en betalningsanmärkning där, oavsett om man precis har betalat tillbaka skulden eller håller på att göra det. Denna betalningsanmärkning varar i tre år och framkommer under denna tid vid all kreditupplysning om den skuldsatte.

Efter att ha läst igenom denna artikel noggrant några gånger tänker jag: Finns det någon rätt för att "fela" utan att behöva bli "bränd" för all framtid?

Bara för att man kanske har missat att betala en eller ett par räkningar på grund av missförstånd eller slarv, ska man inte behöva bli svartlistad som konsument i tre år framöver?
Även om den skuldsatte/låntagaren och fordringsägaren
/långivare, kommit på ett sätt att betala igen skulden och den ena gör det efter "bästa förmåga" kommer detta aldrig fram till dom nya intressenterna.

Det viktigaste borde inte vara, hur snabbt individen har betalat tillbaka skulden, utan hur pass villigt denna är och har varit att göra det. Med andra ord; individens samarbetsvillighet skall vägas in.

Min pappas företag gick i konkurs för några år sedan. Till skillnad från andra konkurrenter, vars firmor också sveptes omkull, under mitten av 90-talet, valde pappa att göra en
"ärlig konkurs".

Det medförde betydliga konsekvenser då, för familjens ekonomi. Mamma och pappa betalar fortfarande av stora skulder som pappa lätt hade kunnat försnilla bort, om han så velat.

Min poäng här är att:
Företagande handlar om en form av risktagande, på ekonomisk nivå, man kan inte förutse framtiden. Vilket man heller inte kan med en vision eller ett självförverkligande mål.
Vad göra om det går åt pipan, då? Skratta ut den stackars visionären eller entreprenören? Eller hjälpa honom att göra upp en plan för återbetalningen, kanske ibland - till och med – sanera en stor del av skulden?

Jag röstar för det sista förslaget, det mest ovärdiga som finns är att frysa ut en "förlorare". Inte låta honom slippa ta sina konsekvenser betala av skulden men samtidigt måste vi också visa att vi tror på honom.

Jag tycker inte det är människovärdigt att låta någon "tappa ansiktet", bara för att man gjort ett, två eller flera snedsteg. Ingen människa förtjänar att köras i botten på grund av ett mänskligt felande.

Av Yohannis Petersson 10 nov 2002 10:50