Ibland åker jag buss

Han satt intill fönstret nästan längst fram på vänstersida. Hans plastkasse låg på sätet bredvid honom. Han älskade att åka buss, han kunde slappna av, slöa, och samtidigt uträtta nåt, en förflyttning mot ett givet mål. Men nu var det förstört. Han kunde inte slappna av, bussen var nästan tom och ändå skulle den där jävla apan till människa sätta sig i sätet bakom honom.

Bussen är så gott som tom och ändå sätter sig den här fånen och flåsar mig i nacken, tänkte han.

Lågstående jävla apa som styrs av nån jävla flockprincip.

Nu blev han nervös, för vad fanns det egentligen för anledning att sätta sig precis bakom honom när bussen var så gott som tom om inte för att man planerar att köra en rostig skruvmejsel genom ryggstödet och punktera ena lungan på honom. Dessutom var klockan halv tio på förmiddagen och de enda som var ute och rörde sig då var daglediga människor. Och de som var daglediga var förutom han själv,

dårar,
utstötta,
halvkriminella,
lustmördare,
knarkare
och
andra farliga element.

Han ville vända sig om och fråga varför i hela helvete han var tvungen att sitta precis bakom honom fast hela bussen i övrigt var nästan tom. Men han var för väluppfostrad, eller hämmad om ni hellre vill kalla det det.

Två säten längre fram på andra sidan sitter en gammal tant och kissar på sig. Det kommer märkas när jag reser mig tänkte hon, och det gjorde det.


Detta är ett bidrag till Sourze Kulturs författarskola.

Av T.L Stjerna 06 nov 2002 09:17