Narkotikakrisen - hur kommer vi ur den?

För det krävs att vi förstår och agera utifrån att tungt missbruk i grunden är en socialpolitisk fråga, och att inte som nu i första hand betrakta det som en polisiär och juridisk fråga. Med den insikten måste pengar och andra resurser omprioriteras, från repression mot missbrukare till långtgående social- och hälsopolitiska insatser. Det krävs dessutom att politiska och ideologiska dogmer kring narkotika och missbruk överges. En sådan dogm är att all narkotika är lika farlig, vilket inte är sant.

En annan dogm är att narkotikan slår blint, att vem som helst kan bli narkoman. Det kan förvisso vara sant på ett individuellt plan, men påståendet döljer samtidigt en mycket större sanning, nämligen att det tunga missbruket som leder till missbruk på gatunivå och kriminalitet i hög grad är en klassfråga. Människor från socialt, psykologiskt, kulturellt och ekonomiskt fattiga miljöer är kraftigt överrepresenterade bland tunga missbrukare och i landets fängelser. En tredje trossats är att missbrukare inte är kapabla att fatta rationella beslut. Missbrukare fattar dagligen mängder av beslut - ofta rationella ur deras marginaliserade perspektiv - även om vi andra oftast ogillar deras beslut. Men det är narkomanens rationalitet och förmåga att fatta beslut som på sikt är grunden för senare allvarliga försöka upphöra med droger.

Dagens narkotikapolitik, såsom den sipprar ner till narkomanens liv i vardagen, stöter bort och vidmakthåller honom i en marginaliserad position. En klok narkotikapolitik borde istället erbjuda honom integration och samhällsgemenskap.

En förutsättning för en integrationsstrategi är att vi - samhället - inte betraktar narkotikaberoende som något kriminellt. Det är ett beroendetillstånd - psykologiskt och/eller fysiologiskt - som man behöver hjälp för att komma ur. Med den insikten måste kriminaliseringen av ar den egna konsumtionen av narkotika avskaffas, eftersom den är grunden för den vardagsrepression som narkomanen ofta upplever i sina kontakter med socialtjänst och sjukvård. Kriminaliseringen bidrar till att förskjuta samhällets högst legitima kamp mot missbruket och dess skador, till att bli en kamp mot den enskilde missbrukaren och hans hälsa.

Grunden för en integreringsstrategi är att de tunga missbrukarna har platser dit de kan och vill gå för att träffa människor som inte använder droger och som kan hjälpa dem. Sådana mötesplatser är det ont om. De som finns drivs nästan undantagslöst av frivilligorganisationer. Hit kan missbrukare komma för att få tvätta sig och sina kläder, äta ett mål mat, prata med människor om det som bekymrar honom och få vila ut en stund på en soffa eller säng. Här kan man också påbörja och få stöd för tankar om ett annat liv - ett liv utan droger och förnedring. Att det offentliga inte driver den här typen av mötesplatser - vilket man gjorde för 20 år sedan - är en konsekvens av den atmosfär som kriminaliseringen och repressionen skapat kring missbrukaren. Det offentliga vill inte ha med missbrukaren att gör när han befinner sig i nöd, men ändå vägrar upphöra med missbruket. Vill den offentliga narkomanvården nå missbrukarna och vinna deras förtroende måste de återerövra narkomanernas förtroende.

Det finns inbyggda systemfel i den offentliga narkomanvården, som kan härledas från hur kriminaliseringen av missbrukaren påverkat samhällets syn och insatser mot narkotikamissbruk. Systemfelet hindrar emellertid inte att enskilda socialarbetare runt om i landet ofta utför ett engagerat och bra arbete. Men de arbetar i onödig motvind.

Narkomanens hälsa far illa av det liv de tvingas leva. En självklarhet borde vara att öppna lättillgängliga mottagningar också inom sjukvården. Ställen dit man kan ta sig och utan telefontid och patientbricka för att få sår och infektioner omskötta. Ställen där kvinnliga missbrukare omedelbart kan få komma till en gynekolog vid behov. Ett ställe där gamla infekterade sprutor och kanyler kan bytas ut mot rena och oinfekterade. Ställen med tillgång till avgiftningsplatser och kuratorer och socialarbetare som i ett senare skede kan diskutera olika alternativa vård- och rehabiliteringsmöjligheter. Sådana mottagningar blir mötesplatser där narkomanen kan möta samhällsrepresentanter som vill honom väl.

Substitutionsbehandling, det vill säga regelbundet intag av mediciner - i första han metadon och subutex - för att blockera sug efter heroin ansågs länge suspekt. Målet var istället att alla skulle bli totalt drogfria och då fanns det lite tolerans för att tillåta mediciner i behandlingen. Idag är förståelsen större för att vissa behöver dessa mediciner. Underhållsbehandling är viktig hälso- och vårdpolitisk insats, men den måste kombineras med både psykologiska och sociala insatser som arbete, bostad och möjligheter att bryta den ensamhet och isolering som de före detta missbrukare så ofta hamnar i. Ensamheten är den vanligaste orsaken till att människor tar beslutet att återgå till missbruk.

Överhuvudtaget måste vårdutbudet för de som önskar sluta med narkotika vara pluralistisk. Missbrukarens egna önskemål om vårdform måste spela en avgörande roll när socialtjänstens bestämmer sig för att godkänna en placering på behandlingshem. Missbrukarvården har genom åren varit extremt trendkänslig. Det går mode i vad som just för tillfället anses vara bra respektive dålig behandling. Men som vid alla vård - somatisk eller psykiatrisk - uppnås de bästa resultaten när patienten eller klienten själv tror på insatsen. Återigen; behandla den som söker vård för missbruk som en beslutskapabel person!

Det finns en överdriven tro på möjligheten att tvångsvårda människor till drogfrihet. Den svenska tvångslagstiftningen, LVM, innehåller ett avsevärt mått av sådan övertro. Sanningen är att ingen blir varaktigt drogfri som inte själv vill det. Därför bör tvångsinsatser begränsas till insatser för att häva ett akut livshotande missbruksbeteende. Ett sådant tvång kan maximeras till en månad istället för dagens sex månader. Dagens tvångsvård bidrar till att skapa hat mot samhället, ett hat som försvårar en framtida rehabilitering.

Missbrukarvården har under 90-talets ekonomiska kris och nyliberala offensiv förlorat både kompetens och resurser. Dessa måste återställas, men det räcker inte med bara mer resurser. Narkotikapolitikens kris är inte bara ekonomisk. Den är också ideologisk. För att återskapa förtroendet för narkotikapolitiken måste marginaliseringsstrategin överges till förmån för en integreringsstrategi, en strategi som bjuder in missbrukaren till samhället igen, i stället för att stöta bort honom.

Av Alec Carlberg 05 nov 2002 10:10