En "cellsam" jul

Långt borta hörde jag sirener som började närma sig. Jag förstod att det måste vara snuten. Att åka dit på ett krossat skyltfönster var ju ingen höjdare, så jag försökte springa därifrån. Packad som jag var stöp jag och föll handlöst mot den hårda kalla trottoaren. Näsan började störtblöda och snön färgades röd.

Polisbilen bromsade hastigt in. Ut kom två bastanta poliser med bistra ansiktsuttryck och slet upp ett par handbojor. Dem satte de på mig och drog åt så att jag trodde blodet skulle stanna vilket jag påpekade. Då slet snutarna in mig i baksättet och sa:

- Nu håller du käften! Annars vet du vad som händer.

Jag blev förd till ett kallt och sterilt rum som luktade fränt av desinfektionsmedel. Rummet var sparsamt möblerat. Det fanns endast en disk och där satt det ännu en bister snut. Han satt och knappade på en skrivmaskin, på väggen fanns det en brits fastmonterad. Jag kände en svag doft av gammal spya.

Snutarna slet bryskt av mig kläderna. Jag huttrade till och som av en händelse fick jag en hård knytnäve rakt i magen, all luft försvann och det svartnade för ögonen, jag förnam även en lätt blodsmak i munnen. Snutarna garvade rått.

- Där fick du ditt jävla drägg.
- Jag skrek till, vad fan gör ni?

Då fick jag en spark rakt mot vänstra njuren som fick mig att säcka ihop, som en tom säck. Jag låg bortdomnad en kort stund. Jag blev så klart tvärförbannad och muttrade något. Till svar fick jag:

- Håll käften din lilla skit, annars får du mer spö.

De släpade fram mig till en kall kylig ståldörr med ett lås och ett titthål. Fy fan, ska jag behöva sitta här igen, tänkte jag. Dörren öppnades ljudlöst, förutom nyckelknippans skrammel.

De knuffade in mig i den kala kyliga cellen.

Cellen var också sparsamt möblerat. Där fanns en bänk som skulle fungera som ett bord, en brits, en tvättho och en spegel utav något slags metall. Spegeln skulle säkert vara okrossbar så att man inte skulle kunna förstöra spegeln och använda skärvorna till att karva sig i armen med. Allt var fastmonterat i väggar och golv till och med taklampan var fastskruvad med ett galler över.

Det fanns ett gallerförsett fönster i rummet. Vad det gjorde där var för mig en gåta. Det gjorde ingen nytta. Det kom inte in ens en gnutta ljus ifrån fönstret, för fönstrets persienner var alltid neddragna. Ibland kunde man kika ut i någon springa, för att få se lite av verkligheten som fanns utanför.

Jag lade mig ned i den hårda britsen och stirrade upp i taket, jag började fundera på vad som skulle hända nu. Jaha, är det här jag ska fira julen, tänkte jag. Dörren slogs igen, och det lät mer som en puff i stället för en duns. Nycklarna skramlade igen. Sedan föll jag i en djup drömlös sömn.

Jag vaknade med ett ryck och kände inte igen mig. Huvudet dunkade som en stångjärnshammare, strupen kändes torr som en öken och munnen smakade skit. Sedan såg jag de välkända gallren och förstod hur det låg till.

Då gjorde herr Ågren sig påmind och satte sig på min högra axel och gnagde i sig av min oro. Vad ska mina föräldrar undra nu, när jag inte kommer över till julmiddagen och hur länge blir jag här och blir det kåken undrade jag. Dessa tankar bara forsade över mig i raketfart och jag kände att det började vattnas i munnen och en syrlig smak av spya tränger upp i strupen. Det fanns inget ställe förutom det äckelgröna golvet att spy på. Just då hörde jag fotsteg som närmade sig min dörr och nycklar som började rassla till i låset.

Det var vakten som kom med frukosten. När jag började känna kaffedoften stod det som en fontän ur min mun och väggen mittemot fick sig ett "skrovmål". Den gröngula spyan med en del osmälta matrester i, rann sakta ned mot golvet. Det började stinka för jävligt och då var det ingen hejd på mitt spyeri.

Vakten blev tvärförbannad och skrek till:

- Va, fan gör du för något?

Jag sa:

- Jag kan inte hjälpa att jag mår dåligt.

Vakten verkade lite mänsklig i varje fall och gick iväg för att hämtade städgrejer.

Byta cell fick jag inte. Jag torkade upp de gröngula spyorna så gott det gick, den fräna kraftiga doften gick inte att göra något åt.

Där satt jag i den stängda cellen utan minsta möjlighet att vädra ut den fräna stanken. Jag satte mig ned på den hårda britsen och började inspektera väggarna. Väggarna var nedklottrade av andra snedseglare. Klottren talade för sig själva så som: "det finns dock en sol bakom molnen" eller "snuten lägger pussel behåll din bit". Det mesta var bara kladd som namn eller hur länge snedseglarna hade suttit i cellen. Det tog tid att gå igenom allt. Till slut började jag ruttna ihop. Det fanns inget att göra där, förutom att glo på de jävla väggarna. Till slut kom vakten in med några sönderlästa tidningar.

Tiden rann på och rätt som det var så var det julafton och då började herr Ågren knacka på min axel igen. Jag började fundera på hur det var hemma och på mammas goda köttbullar, den nygriljerade skinkan, rödbetsalladen, alla olika sillsorter, korvarna och lutfisken med den goda vita såsen. Det vattnades i munnen och magen kurrade till.

Medan jag låg och tänkte på hur det var hemma, kom vakten in med en tallrik. På tallriken fanns det några urvattnade sillbitar, en skiva julskinka, som hade börjat torka ihop, ett halvt ägg med en ynka räka på, lite rödbetsallad och några sega kokta potatisar. Detta var visst min julmiddag.

Jag släpptes ut på juldagen. När jag kom ut på trappan ställde jag mig där och sög in den kyliga friska luften långt ned i mina lungor. Snön började dala sakta ned mot marken och jag gick iväg för att få i mig några nya järn.

Av Kent Edlund 05 nov 2002 17:47