Utbildning suger

Är inte studentlivet fantastiskt? Tentor, grupparbeten, obligatoriskt undersökningsdeltagande, uppsatser och ingen tid över för något annat. Men man kan ju inte klaga. Det är ett privilegium att få utbilda sig och få ett glänsande jobb med fett betalt när man äntligen är klar. Om man nu får det.

När jag gick gymnasiet för några år sedan så tycktes mig en teknisk vidareutbildning vara det självklara valet. Civilingenjör i mjukvaruutveckling, eller något i den stilen skulle man vara. För mig blev det aldrig så. Jag blev så urbota less på den matte, elektronik och digitalteknik som man läste på naturvetenskaplig linje med teknisk inriktning att jag helt enkelt gjorde en helomvändning och blev humanist.

Kanske låter det tursamt, med tanke på hur svårt dataproffsen har det nu för tiden. Men i själva verket är nog arbetsmarknadsvärdet av en examen i filosofi fortfarande i jämförelse fullständigt värdelös. Har man tur så får man stanna kvar på universitetet som akademiker, dock endast efter att man kompletterat sin examen med en sisådär fyra års forskarutbildning och en doktorsavhandling. Är det verkligen värt det? Ska man verkligen lägga sju år av sin ungdom på att plåga sig igenom kurslitteratur för att sedan sitta på ett minikontor och läsa och skriva om samma litteratur, samt plåga andra blivande akademiker med sin kunskap därom? Till och med ett så fascinerande ämne som filosofi blir själsdödande i längden, när de breda, svepande frågorna och funderingarna byts ut mot petimäteranalys av enstaka meningar och tusentals sidor med insnöad fackkunskap.

Just nu läser jag psykologi. En lämplig komplettering till filosofi, kan tyckas. Men det är tråkigt redan på grundkursen - och mycket jobbigare än filosofi, där man rätt lätt flummar sig igenom de första terminerna om man har lite läggning för de där stora frågorna. Psykologi, visar det sig, blir man bra på genom att lära sig statistik och rapportskrivningsformalia, samt att återigen pina sig igenom tjocka böcker i vilka vad som borde vara ett fascinerande ämne förvandlas till upprepningar och teorier vars syfte tycks vara att på ett så involverat och svårbegripligt sätt som möjligt säga de mest simpla saker. Och vad har man för det? Jo, har man tur så blir man permanent inlåst på psykologiska institutionen där man utför allehanda märkliga experiment, som säkert i sig kan vara givande, som man sedan tillämpar sina, vid det laget omfattande, statistiska kunskaper på, för att sedan konstatera något enkelt samband i besvärliga termer i en omständlig rapport. Detta såklart efter att man lagt de där fyra åren på att bli doktor.

Det låter inte speciellt lockande. Men om man inte är redo att lägga alla dess år på att bli en insnöad akademiker, vad är det då för poäng att läsa något humanistiskt eller samhällsvetenskapligt ämne över huvud taget? Man blir ju ingenting, liksom. Vilket företag har nytta av en fil.mag. filosof eller forskningsinriktad psykolog, eller för den delen en litteraturvetare eller historiker? Vem vill ge sina pengar till en sådan egentligen?

Så, för någon tid sedan tog jag helt enkelt och tänkte efter vad det är jag håller på med och vad jag egentligen skulle vilja hålla på med. Att plugga de närmaste fem åren för att sedan hoppas på en akademisk karriär hamnade inte högt på listan. I själva verket kom jag fram till att vad mitt drömjobb nog skulle vara att stå i en bokhandel! Ja, eller något i den stilen. Visst, man tjänar kanske inte så bra inte för att akademiker är speciellt välavlönade heller, för den delen, men hur viktigt är det där egentligen? Jag är inte så dyr i drift - en etta med kokvrå, duglig mat varje dag kanske något godare till helgen, lite småsaker böcker, skivor då och då, och kanske någon större pryl vid något enstaka tillfälle. Ja, och så bredband till min dator såklart. Med detta skulle jag vara nöjd. Men om jag nu skulle ta mig ett sådant där "vanligt" jobb, vad har jag då för de år jag redan lagt på studier, och de pengar jag nu är skyldig CSN? Mätt i meriter att söka arbete med, ingenting - men kanske är det faktum att jag lärt mig något värt en del? Jag har ägnat mitt filosofiintresse ett par år, och det borde väl kunna vara något att vara glad över.

Och där har vi det. Felet med synen på utbildning är att det är något man gör av enbart praktiska skäl. Man utbildar sig för att kunna konkurrera och få ett välavlönat arbete. Det är ett nödvändigt ont, något man lider sig igenom i hopp om en bättre framtid. När man talar om att man läser filosofi reagerar de flesta med att fråga vad man blir av det. "Klokare!" borde man kanske svara ack, jag önskar det vore sant. Humanistiska ämnen är väl i grund och botten sådant som människor ägnar sig åt för att det intresserar dem, snarare än för att de är dem till nytta? Men så är det ju inte längre, för vem har råd att plugga för nöjes skull? Nej, det är ju karriär som gäller - så alla borde ju läsa ekonomi och bli högavlönade börsanalytiker.

Det där att man ska utbilda sig är ju något man får i sig i det närmaste med bröstmjölken, och inte är det för att man skall bli en bättre människa, utan för att man skall få bättre betalt. Det är lite sorgligt. Man skall inte vara nöjd med lite om man kan få mer. Det är bara att lära sig att vilja ha och sedan lära sig hur man tar. Men så måste det kanske vara. Vad händer med vårt konsumtionsdrivna, materialistiska samhälle om folk börjar vara nöjda med det de har och, bevare mig väl, om de faktiskt börjar lära sig saker i annat syfte än att skaffa mer? Sådant där är aldrig bra - folk kan ju börja tänka själva, bli kreativa, ifrågasätta, ja, allt möjligt sådant där som inte är bra för samhället.

Nåja. Fungerade det där som ett försvarstal för en blivande misslyckad akademiker? Kanske inte. Men, skulle det vara någon bokhandelsägare i Stockholmstrakten som behöver en måhända något överkvalificerad men entusiastisk medarbetare så är det bara att höra av sig.

Av Magnus Sjöstrand 03 nov 2002 12:29