Techno-plast-trend-asen tar över...

Vad är det som gör en viss kategori av företrädesvis unga människor så fruktansvärt rädda för eftertanke, så de bara måste förvandla alla traditioner till bullrande, plastiga fylleslag? Jag kan lova dig att det är samma typ av personer som nödvändigtvis måste rumla om på juldagen numera som nu i helgen kommer att dra på sig diverse gummimasker och slängkappor och springa på såkallade Halloweenpartyn. Den här typen av trendputtar och trendputtor som verkar leva med en beat-maskin uppskruvad på max inne i skallen och vars rytm de slaviskt följer varje vaken sekund. Den här typen av människor som verkar sätta likhetstecken mellan oeftertanke och livskvalitet, mellan glam och skönhet och mellan sorg och sin egen död.
Tyck gärna att jag är helt rubbad, men jag tycker faktiskt att sorgen har berikat mitt liv. Inte för dess närvaro i sig, utan för vad den gett mig vad det gäller mitt perspektiv på livet. I sig själv är sorgen lika meningslös som döden, men bearbetad och kanaliserad genom en människas själ, kan den till sist bli till skönhet.

Att få sätta sig ner vid en grav i allahelgona-helgen, tända ett ljus och minnas någon man hållit mycket av, kan bli till en av de vackraste stunderna under hela året. Att klä ut sig till liemannen, supa sig redlös för sjuttioandra helgen på raken, det blir förmodligen bara ännu en helg i en räcka av sådana som man knappt minns.
Jag kommer aldrig byta ut en av de vackraste traditionerna vi har här i Sverige mot amerikanskt kommersiellt tjafs och jag kommer aldrig låta minnet av en älskad sköljas bort i en flod av krafs, bjäfs och alkohol.

Jag önskar bara i skrivande stund att fler kunde tänka likadant, för vi behöver inte mer distraktion i vår värld - vi behöver mer stillhet och eftertanke. Vi behöver sänka garden mot de delar av livet som berör oss på ett plan där de känns, istället för att ständigt hylla och bejaka det som bara ger något på ytan.

Kanske blev det här inte vad jag tänk mig själv från början, men det känns svårt att vara allt igenom sarkastisk och ironisk, när ämnet känns så in i norden angeläget.

Vår nord, vårt land, vårt samhälle....

Av Mattias Landgren 01 nov 2002 16:10