Klipp dig och skaffa ett jobb!

Många av oss hade jobb innan vi ens gått ut skolan, resten fick sin anställning under sommaren. Lönen låg på topp och livet lekte. Fantasin om en silverfärgad Audi TT på uppfarten till lyxvillan växte i kapp med siffrorna på lönebeskedet. Vilken tur vi haft som valt en så bra utbildning!

Men inga träd får som bekant växa till himlen vilket vi bittert fick erfara bara något år senare. Då kom den första smällen. Den tidigare så stolta IT-branschen började vackla och mångas framtidsdrömmar slutade med platt fall i form av fackliga förhandlingar, arbetslöshet och A-kassa. Vi som var kvar tröstade oss med att det säkert bara var tillfälligt. Det vänder snart, sa vi till varandra och öppnade en Cola-burk till. Det gjorde det inte.

Idag, ungefär två år efter det första åtgärdspaketet, är vi inne på åtgärdspaket nummer "alldeles för högt". Var gång vi vinkat av ytterligare några kollegor frågar vi oss om det är en temporär svacka eller IT-branschens dödsryckningar vi upplever.

Någon drog parallellen till de företag som byggde upp järnvägsnätet i USA på 1800-talet. Majoriteten av dessa gick senare i konkurs, istället kom nya företag som utnyttjade den uppbyggda kompetensen.

Är det samma sak vi ser i våra Internetföretag idag? Kommer våra forna tekniska flaggskepp att gå samma öde till mötes? Kanske kommer vi, Internetpionjärerna, att sakta utplånas från jordens yta för att sedan falla i glömska någonstans långt ute i cyberrymden medan IT-jättarna tar över våra forna jaktmarker. Dom kom, dom sågs, dom besegrades.

Inga träd fick ju växa till himlen men ett tag var vi nog på väg just dit. Vi var störst, bäst och vackrast. Vi tjänade mest och hade de tuffaste kontoren mitt i stan. Det var stora fester och påkostade kickoffer och jag glömmer aldrig sommaren och hösten 2000 när jag åkte på två Flash-konferenser varav en i New York och en i London. Det var inget konstigt med det, klart vi skulle åka på konferens.

Men visst jobbade vi för pengarna. Helger, kvällar och nätter satt vi framför våra flimrande skärmar och jobbade. Arbete och fritid gled ihop till en grå massa och till slut hade man jobbet i tankarna 24/7. Det var det var det sista man tänkte på innan man somnade och det första man tänkte på när man vaknade. Det får mig att nu i efterhand undra om vi egentligen hade det så fantastiskt bra.

All magknip, alla sena kvällar och förlorade kollegor har fått mig att börjar fundera. Är mitt arbete verkligen värt allt det här? Vad är det primära syftet med att gå upp på morgonen och gå iväg till ett och samma ställe fem dagar i veckan? Är det ett mål för självförverkligande där jag kan känna att jag utvecklas var dag eller är det bara ett sätta att överleva, ett sätt att tjäna pengar till hyran?

Den osäkerhet som min bransch befinner sig i har onekligen väckt funderingar om hurvida jag verkligen ska stanna kvar här och vara nöjd och glad så länge som lönebeskedet dimper ner i brevlådan en gång i månaden. Jag känner inte att jag utvecklas längre. Jag vill ha roligt när jag jobbar, kunna vakna på morgonen och se fram emot min arbetsdag. Pengarna spelar väl egentligen inte så stor roll så länge som det är kul.

Jag vill vara modig och vill egentligen inget hellre än gå in till min chef och säga att det är dags att ta farväl för jag ska för första gången i mitt vuxna liv göra det jag verkligen vill istället för det jag bör. Det finns många andra saker jag vet att jag skulle må betydligt bättre av att spendera mina dagar med. Skriva, undervisa eller kanske bara öppna ett litet café någonstans i Vasastan.

"Klipp dig och skaffa ett jobb!". Det är så enkelt att säga och så svårt att leva upp till. Jag är feg och stannar kvar där jag vet att lönen kommer en gång i månaden.

Lägenhetslånet måste fortfarande betalas av och som nygift ligger det onekligen familjeplaner någonstans i bakhuvudet och spökar och barn kostar pengar. Vi vill göra om köket, kranen i badrummet läcker och väggarna behöver målas om. Så på frågan om jag vågar ge mig ut i arbetslöshet och ekonomisk osäkerhet för att förverkliga min dröm kan jag inte ge det svar jag egentligen helst vill ge.

Nä, jag får nog vara sådär tråkigt förnuftig och kämpa mig igenom arbetsdagarna och istället vara tacksam för att jag har ett jobb över huvudtaget, tänka på pengarna och på att jag kanske någon gång i framtiden kommer kunna försörja mig på det jag älskar att göra. Fast när jag tänker efter, kanske är det bara att ringa frissan och beställa den där klippningen. Vem vet, hon kanske har ett ledigt jobb åt mig också.

Av Eva Råberg 31 okt 2002 16:43