Inte rädd längre - men maktlös

Vi har i alla fall haft några bra dagar för oliver den här veckan. Vi gör lite skillnad. Allt fler familjer vågar sig ut när vi är här. Khader beklagar sig över att hans marker är så orensade. "Om min pappa såg det här skulle han gråta." Jag skulle vilja säga att jag förstår att det inte är så lätt att rensa ogräs när några religiösa fanatiker skjuter på en med automatvapen. Khader har inte vågat sig ut på två år eftersom hans olivträd ligger så nära en olaglig och väpnad israelisk bosättning. Nu är vi här och skörden går bra. Sådana dagar smakar sött te med mynta ännu bättre.

Gästfriheten är enorm och det kan ibland bli helt för mycket. Det är ju DE som lever under ockupation hela dagarna, inte VI. Helt för mycket. Som när byborna i Awarta tackade Gud för de internationella fredsaktivisterna under böneutropet. Eller som när Heba slog fast att hon skulle döpa sin nästa dotter till "Ann" efter en blond danska som arbetat med dem på fälten. De flesta dagar är väldigt lugna och tempot är skönt lantligt. Inte som i Nablus där det smäller hela nätterna. Vi är verkligen på bonnvischan med getter och åsnor. Och så helt plötsligt bryts lugnet.

Man vet aldrig hur man ska reagera i sjuka situationer förrän man hamnar i dem. På väg hem från söndagens skörd blir vi attackerade bakifrån och uppifrån sluttningen av rasande stenkastande bosättare. De är nio eller tio. En eller två av dem viftar med vapen. Vi är fem internationella fredsaktivister. Tiden går väldigt långsamt och på något bisarrt sätt missuppfattar min hjärna alltsammans som något slags vardagligt, men besvärligt, projekt som ska lösas. Som att sätta upp en gardinstång med väldigt lite verktyg. Okej, Rasmus. Sist du slogs förlorade du mot Henke Gidesand i trean på lågstadiet. Du varken kan eller vill slåss tillbaka. Fördröj dem. Det går inte, vi måste fly upp till byn. Se nu till att inte få en gevärspipa på pungen. Säg till den där snubben med vapnet att vi är här med fredliga syften.

"Salam!" Shit, jag sa det på arabiska, nu blev han ännu argare. Var har du dina vänner? Kan vi backa utan att få stenbumlingar i huvudet? Är någon borttappad? Hur ska vi hitta honom? Alla kommer upp till byn på egna ben. De palestinska familjerna är oskadda. Vi andra blir skjutsade till kliniken i byn för bandagering. Irländaren Robbie måste sy sju stygn i örat. Den israeliske fredsaktivisten Omer har ett ruggigt sår i sidan. 74-årige James och 68-åriga Mary har också fått några rejäla smällar. Själv har jag några ytliga sår, en bula och ett färggrant blåmärke i form av en gevärspipa. Det gör ont i bröstet när jag skrattar.

Först flera timmar efteråt när jag återberättar historien, rusar min puls upp till technotakt. De var ju bara hjärntvättade 25-åringar med förvirrade ögon. Det stora problemet är att den israeliska staten bekostar deras olagliga bosättningar. Ger dem vapenlicenser. Trots att en officer givit familjerna i Yanun tillåtelse att skörda olivfälten, då han besökte oss tillsammans med en bosättare, fanns armén inte i området vid attacken. Trots att det fanns ett tydligt hot. Militären är i området för att skydda de beväpnade bosättarna - inte några civila.

Nu vill den israeliska polisen att vi ska anmäla. De brutala trakasserierna mot bondefamiljerna i byn Yanun har pågått med Israels goda minne i över två år. I början av oktober sköts en ung bonde till döds bland sina olivträd. Då var polisens intresse ljumt. Hela ockupationen är brutal i sig. Allt det här är problemet. Inte de mobbade barnen med automatvapen.

Av Rasmus Malm 29 okt 2002 15:54