De konservativa arbetsrättslagarna

Det är allt mer vanligt att vi unga 70-talister provar oss runt lite varstans och förkovrar vår sociala kompetens, avsevärt mer än vad våra föräldrar gjorde på 60-talet.

Varför gjorde dom inte det?

Jo, därför att då var det ekonomiska och sociala läget under helt andra omständigheter. Fram till mitten av 60-talet var det, än så länge, bara dom välbärgades barn som skaffade sig akademisk utbildning.

Arbetarbarnen tog jobb på sågverk, glasbruk med mera. Till skillnad mot de "fina" akademikerstudenterna, tjänade arbetarens barn pengar och fick på såvis ett rejält välståndskapital.

Detta varade ett bra tag, enligt samtal med närstående 40-talister, in på 70-talet.

Det existerande sällan några anställningsintervjuer, "först till kvarn och får mala", vad var som gällde. Alla fick uteslutande "fast anställning".

Idag ser arbetsmarknaden annorlunda ut. Företagen anställer efter behov, beroende på produktionen. Produktionen avspeglar i sin tur, en av många föraktad men realistisk marknadsekonomi.

Alltså:

När det är högkonjunktur, anställer företagen fler människor, under den tiden. Om konjunkturen håller i sig får arbetskraften stanna kvar. Minskar produktionen, minskar företagets intäkter och då måste man också kanske skära ner på kostnaderna, för en arbetskraft man inte har råd att betala. Så långt är allt logiskt och korrekt, åtminstone för mig.

I dagarna presenterar Arbetslivsinstitutet en utredning, angående en förnyelse av arbetsrättslagen. "Ökat skydd för visstidsanställda och föräldralediga", är ett av förslagen.

Det ska bli lättare för arbetsgivaren att korttidanställa sin arbetskraft, dock upp till 18 månader. Vikarier undantas dock från regeln.

Men förslaget sågas genast, från knäna till vristerna av LO-juristen Erland Olausson. Hans kommentar är: "Systemet medför bara ökade visstidsanställningar".

Men vem är det som är kunden?

Jo, arbetsgivaren, då är det också han som beställer sina arbetstjänster efter behov och det får arbetstagaren respektera. Så vida inte LO-juristen vill införa funktionssocialistiska metoder inom näringslivet. Som till stor del, redan finns och har funnit där, sedan den gode Per-Albin Hanssons statsminister tid.

Professor Niklas Bruun, som lett utredningen förklarar i DN, att:

"Det krävs ömsesidig lojalitet från arbetsgivaren, där arbetstagarens familjeförhållanden, respekteras. Men arbetstagaren ska också var en bra representant, för sin arbetsgivare".

Jag själv, som aktiv arbetssökande känner naturligtvis varmt för det här förslaget. Jag var under ett års tid, korttidsanställd på ett företag. Jag hade sommarjobbat där i två år och började arbeta där direkt efter min utbildningsexamen.

Jag trivdes mycket bra med arbetskamraterna och dom med mig. Jag arbetade i ett år, sedan blev jag uppsagd, dock inte på grund av "arbetsbrist". Företaget hade precis tecknat ett nytt kontrakt med en ny storkund, utan skälet var att man numer drar sig för att tillsvidareanställa ny arbetskraft.

Personalchefen som är en hård före detta facklig "fighter", beklagade sig och säger "jag vill gärna anställa dig, men tyvärr har företaget inte längre denna policyn".

Om Arbetslivsinstitutets förslag, då, vore verklighet skulle jag kunnat arbeta kvar där nu och fram till november månad i år. Det vore alla tiders, lägger jag då till att jag förhoppningsvis blir erbjuden ett jobb snart, vore det ännu mera underbart.

Det är bara en dagdröm, men det är mycket bättre att visualisera positivt än negativt.

Av Yohannis Petersson 24 okt 2002 09:45