Madrid gör mig galen

Jag vill skrika ut min ilska över tutande taxibilar och spansk byråkrati, åt blåhåriga tanter som tränger sig i mataffärernas köer och står så nära en att man kan känna hur de flåsar en i nacken, hur pustar av deras sura andedräkt slå fram mot en och deras bröst pressas mot ens rygg. Skrika!

Jag vill skrika, skrika, skrika!

Ibland blir jag så arg över alla gubbar med stora magar och vars löständer riktigt klapprar när de visslar och skriker obscena ord efter en där man går gatan fram. Och jag orkar inte vara trevlig och le mot inställsamma, svartmuskiga killar med gelébakåtkammat hår som vill visa sig sexiga, men inte har något ställe att erbjuda efter festen, eftersom de fortfarande bor hemma hos mamma fast de är över 35 år. Det är ju så "smidigt"!

Vadå "smidigt"? Vad är det som är "smidigt"? Att få kalsongerna strukna och linssoppan på bordet?

Och jag blir galen på alla som, då man ska beställa mat på en restaurang eller fråga om vägen, innan man hunnit säga ett ord gör grimaser som för att säga "usch, det här blir jobbigt - hon är nog utlänning... och tänk om jag måste prata engelska..!" Och jag är en "rubia"... "una sueca"... och snålvattnet rinner på byggnadsarbetarna. De klär av mig med blicken samtidigt som de smetar murbruk på de sneda tegelbitarna som ska utgöra ett hus.

Å jag äcklas av allt stekos som omsluter hela staden vid middagstid; till och med mina trosor luktar frityr!... och blir irriterad att alla affärer och serviceinrättningar stänger vid lunchtid - då alla har tid att uträtta ärenden - och har stängt då man själv är ledig!

Jag vill skrika åt ikoner och krucifix, snobbar och gatumusikanter, tiggare och zigenare - men hejdar mig i mitt vredesutbrott...

... och inser att det är i mitten av oktober och termometern visar på 26 grader och solen skiner.

Och jag inser att jag är galen!

Att jag är galen, galen, galen!

Galen i alla restauranger och barer. Och galen i alla glada skratt och musiken som hörs på bakgårdarna, värmen, uteserveringarna och de goda vinerna, frikostigheten och de pampiga byggnaderna.

Och bokhandlarna, Cibeles, Prado, Plaza de España, kyrkklockorna som slår och de rosa skjortorna, diskoteken och punkarna.... de homosexuella och de trendiga klädaffärerna.... grannen som spelar areor på högsta volym... min ex-pojkväns föräldrar som har med sig hemgjord korv, kakor och cider från norra Spanien och undrar om jag äter ordentligt och frågar om jag sparar pengar för framtiden på banken... och de rena lakanen som fladdrar i vinden, som letat sig in mellan husen... och vännerna som ringer klockan två på natten en vardag för att höra efter vad jag gör.

Och jag är tokig i fontänerna, museerna, statyerna, alla vita byggnader och solen som skiner på plåttak och guldornament; tokig i grusgångarna i Retiroparken, i de förälskade paren som kysser varandra under träden och i neonskyltarna som blinkar om kvällar och nätter.

Jag är tokig i brokigheten och alla färger som blandas med varandra och blir lycklig av att höra tjattret på caféerna, sånger och toner som strömmar fram mellan träden mitt på avenyn Castellana i centrala Madrid. Och jag blir lycklig av att se de mörka ögonen titta rakt in i mina, blinka lekfullt emot mig och därefter ett brett, glatt leende som sprids över hela ansiktet och staden... och landet... och universum...

Och jag inser att jag är en del av allt detta; av skådespelet. Och att jag har sufflörer och medspelare och motspelare överallt, men att det är jag som spelar huvudrollen. Jag. Mitt i Madrid. Mitt i livet!

Och jag är tok-glad! Lycklig. I Madrid.

Det här är ett bidrag till "Jorden runt: recensera ett land/en stad" på kategorin Resor.

Av Anna Bergman 21 okt 2002 14:23