Så igenkännes den sanna kärleken

1. Du och din partner är lediga från jobbet, vad gör ni av er gemensamma tid?

a. En helkväll på dansgolvet
b. Trerätters middag och opera
c. Mysig hemmakväll

2. Din partner...

Men vad är kärlek egentligen? Det är väl en sådan där fråga som man brukar säga att det finns lika många svar på som det finns människor i världen. Nu har ju det där alltid låtit som en överdrift i mina öron, men likväl så finns det nog många uppfattningar om vad den där kärleken egentligen är för något. En del skulle nog påstå att den inte ens finns. Det kanske är en illusion helt enkelt. Andra kanske skulle säga att det bara är lusta. Åter andra att det är lusta kombinerat med något sådant där allmänt gillande; vänskap plus sex, ungefär. Eller kanske finns det något utöver det; en romantisk kärlek som inte kan reduceras till tycke och åtrå.

Jag lämnar kärlekens natur därhän, tillfälligt, för att fundera över en annan fråga: hur vet man att man verkligen älskar någon? Det är något man bara vet, eller hur? Men om man vet något, då borde man väl också kunna säga något mer om hur man vet det. Har man en något flummig filosofisk läggning är det lätt hänt att man börjar tänka på sådana där saker.

Ganska snart efter att jag först börjat klura på det där kom jag fram till ett torrt oromantisk mått på kärlek: i ju högre grad ens egna känslor är beroende av en annan persons motsvarande känslor, ju mer kär är man i denna person. Kärlek skulle vara som känslomässig växelverkan. Är man kär så blir man lycklig av att se sin älskades lycka och olycklig av hennes olycka. Den yttersta kärleken skulle då vara när man nått det stadiet där ens älskades lycka blir mer central än ens egen, när man känner sig redo att överge sitt ego för sin käresta. Utifrån detta smälter individer liksom samman i sitt beroende av varandra och får gemensamma mål och, hur trevligt låter det där egentligen? Skulle kärlek vara att förlora sin identitet?

Inte känns det speciellt estetiskt spännande att förklara kärleken på det här viset heller, även om man kanske kan tänka sig högeligen dramatiska följder av den där överföringen av ens centrum till någon annan. Att se sitt eget liv gå förlorat i sin älskades död, ja det är ju sådant där som man kan skriva gripande tragedier om, utifall man skulle råka heta Shakespeare eller så.

Hursomhelst var jag aldrig riktigt nöjd med den där teorin, men man kan ju inte gå omkring och tänka på kärlek hela dagarna man borde väl försöka låta bli i alla fall?, så jag lade det på hyllan tills vidare. Men så, en riktigt svinkall natt mitt i vintern, och mitt i mörkaste Småland, så fann jag ljuset. Av någon nu bortglömd anledning var jag ledsen den natten. Det borde man ju inte vara när man är "hemma" och firar jul med familjen, eller hur? Nåväl. Alldeles utanför huset där i mörkaste Småland ligger en liten skogsglänta, och dit traskade jag ut i mina tjocka lager av varma kläder. Just den aftonen var det otroligt stjärnklart, sådär som det brukar bli på riktigt svinkalla vinternätter.

En typisk reaktion på en otrolig stjärnhimmel är att man tänker "oj, så vackert", för att sedan tänka på något annat. En annan är att man tänker "oj, så vackert", och sedan fortsätter tänka på stjärnor. Jag la mig helt sonika på rygg i snön, stirrade upp, och tänkte.

Det är ju inte originellt, det där man tänker när man tittar upp på stjärnorna. Det har sagts hur många gånger som helst. De där små ljusprickarna är som vår sol, uråldriga och många gånger större än jorden, och de är så långt borta att det tar massor med år för ljuset från dem att nå oss, och, jösses, hur många finns det egentligen? Miljarders miljarder?

Man får ett ganska överväldigande perspektiv på saker och ting när man ligger där som en liten droppe - mest vatten - obetydlig på ett obetydligt litet mineralkorn och blickar ut i det obegripligt stora.

Det var en hel hop med olika känslor som for igenom mig när jag låg där, främst av dem kanske en sorts ödmjukhet inför det där enorma, i jämförelse med vilket jag är så gott som ingenting. Det kanske inte låter som någon vidare behaglig känsla att känna sig liten, men i jämförelse med något så oproportionerligt mycket större övergår den där känslan av obetydlighet till något annat - en sorts trygghet. Jag menar, hur stora mina bekymmer och våndor i livet än må vara så ter de sig ganska futtiga utifrån universums referensram.

En annan känsla, som på något vis går stick i stäv med den av obetydlighet, är den av tillhörighet. Jag är ju faktiskt en del, hur liten den än må vara, av helheten. I detta enorma världsallt, med alla dess möjligheter, har jag blivit till och fått leva, och för detta skattar jag mig lycklig. Att de omständigheter som var nödvändiga och tillräckliga för just min existens faktiskt infann sig är ju rena rama miraklet.

När jag låg där och tittade och tänkte, överväldigad av förundran inför tanken på universums oerhördhet och dess mysterium, och hur lycksalig jag var som fick chansen att uppleva det som en så till synes sinnrikt konstruerad varelse så smälte alla de där känslorna liksom samman till något stort som fick det att svälla i bröstet, och dra ihop sig i halsen. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, eller både och jag tror jag gav ifrån mig några patetiskt flämtande snyftningar.

Man skulle väl kunna säga att jag hade en andlig upplevelse. Kanske skulle man kunna sträcka sig så långt som att säga att jag erfor det gudomliga, dock med reservationen att jag med det inte menar någon sådan där märkligt antropomorfisk människoliknande gudomlighet som de flesta religionerna verkar förespråka, utan en känsla för det outgrundligt fantastiska och häpnadsväckande som är universum.

Denna känsla, mina damer och herrar, skulle vissa kanske kalla andakt, och det är måhända ett bra ord för den, men jag tror att den känsla jag upplevde bäst beskrivs som den Sanna Kärleken.

Om man hittar en person som man kan känna på det viset inför; någon man kan förundras över, någon som man kan känna sig ödmjuk och lycksalig över att få vara i närheten av, någon man kan krypa ner hos, slå armarna om, och känna att ingenting annat, ingenting jobbigt eller jävligt, spelar någon roll, någon som får en att inte veta om man skall skratta eller gråta eller bara ge ifrån sig patetiskt flämtande snyftningar, någon som är som ett outgrundligt mysterium utan slut som gör allt annat obetydligt - ja, då har man hittat rätt.

Det är bara att ge sig ut och leta.

Av Magnus Sjöstrand 14 okt 2002 13:40