Hur hjälper vi dom längst ner?

Han har en schysst "mountainbike"-cykel, men ser föraktfull ut. Långt hår, brusigt ansikte, jag skulle inte vilja samtala med honom. Flera gånger när jag arbetat sena kvällar i somras har jag sett honom ligga i järnvägsparken.
Även i Nässjö har jag sett honom komma och cykla, men där ser jag honom nere vid stationen.

Onsdagen den 9 oktober ser jag honom komma och cykla, på första sidan, i min lokaltidning.

"Nätterna kalla för uteliggaren Sven", står det.

Sven är 51 år och har varit hemlös, sedan fem år. Han kommer ursprungligen från Vetlanda, har varit sambo och haft villa. Det var när hans sambo avled, för fem år sedan som det började... nu pendlar han Eksjö-Vetlanda-Nässjö, för att få social hjälp - eller rättare sagt tak över huvudet för natten. Trots att han är folkbokförd i Vetlanda, vägrar kommunens socialtjänst att hjälpa honom. Dom säger att han tillhör Nässjö och Nässjö det motsatta, enligt lokaltidningen. Sven är missbrukare och tidigare dömd, för narkotikabrott, i Nässjö.

Jag känner alltid empati, för människor som behöver socialhjälp, på grund av ej självförvållande händelser. Alltså, människor som gör sitt bästa i alla lägen och likt förbannat hamnar i misär. Denna inställning grundar sig, till stor del, på min egen självuppfattning: Jag vill klara mig själv så gott som möjligt, inte vara beroende av bidrag, av stat eller någon annan. Jag vill tjäna mina egna pengar och för dessa kunna unna mig vad jag vill.

Men det flesta uteliggare och hemlösa, är oftast missbrukare och det blir lätt meningsskiljaktigheten om varför dom inte får någon bostad.

Att det finns uteliggare i Sverige, är en ordentlig nöt för alla politiker - i synnerhet "välfärdpartiernas" – att knäcka.

Det är egentligen dessa människor som utgör samhällets bottenskikt. Hur hjälper dom? Ja, bara för att uteliggaren Sven inte har en bostad, vägrar jag tro att detta är det enda underliggande problemet för honom, just nu. Det finns nog någonstans i hans förflutna, det vill säga, från då när allting började skena.

Den moderata politikern Kristina Axén-Olin, väckte stor uppmärksamhet för några år sedan då hon protesterade mot att ge tiggarna längs Stockholms tunnelbanna pengar. Hon gav dom istället ett nummer att ringa för att få övernattning och mat.

Från Socialdemokratiskt håll utmålades hon som en iskall, hård och ond moderat. Detta säger mer om Socialdemokraterna och dess syn på socialpolitik, än om Kristina Axén-Olin.

Vilket är humanitärast?

1. Hjälpa människor, längst ner, i samhällets bottenskikt att få skapa sig ett fritt oberoende och värdigt liv, någon gång i framtiden?
2. Att låta dom, utsatta grupperna, leva upp till deras förväntan att tigga och bli föraktade av övriga medmänniskor?

Jag röstar för det första förslaget.

Som samhällsmedborgare ser jag hellre att Sven får hjälp med sitt missbruk i form av rehabilitering. Sedan kanske terapeutisk hjälp. Därefter kanske han är mogen att klara av ett eget hushåll.

PS. Självklart ska ingen människa behöva ligga ute om nätterna, det är en skam för svensk socialtjänst att detta förekommer.

Av Yohannis Petersson 13 okt 2002 12:10