Jag är mobbare också

Jag kommer mig osökt att minnas socialisten Johan Ehrenbergs ledare, häromåret tidningen ETC. Där klargör han att vi alla är ”rasister”, eftersom vi deltar i det rasistiska samhällets strukturbyggnader med mera. Det är inte utan att jag känner igen mig i Ehrenbergs beskrivning.
Visst deltar jag i diskrimineringssamhället. Förvisso indirekt, eftersom jag tar direkt avstånd från det jag tycker är fel. Jag sympatiserar en hel del med den samhällsstruktur/uppbyggnad som diskriminerar invandrare och flyktingar.

Jag har ingenting emot homosexuella, men tycker det ligger mycket i det som vissa påstår. Till exempel att det har blivit en ”innegrej” att vara bög eller lesbisk –framförallt i kändisvärlden.

Jag anser att Jonas Gardell gör fel, då han gång på gång driver med sig själv - inför publiken – om sin homosexuella läggning. På samma sätt blir jag förvånad när invandrare av första eller andra generationen skojar och kallar sig själva: ”blatte" och ”svartskalle”. Samtidigt som det anses oacceptabelt att ”vanliga svenskar” gör det.

Emanuel Sidea berättar i sin debattartikel om hur en skolpsykolog beskrivit mobbing, med några enstaka –svinaktiga – företeelser. Till exempel att hälla vatten i någon annans stövlar.

Denna beskrivning avspeglar till stor del, våra uppfattningar i vad som är mobbing och inte mobbing. Det symboliseras oftast av några absoluta företeelser.

Men:
· Vad är det som säger att just dessa företeelser uppfattas av, alla andra, som mobbing?
· Vad är det som säger att de företeelser som inte räknas som mobbing, av alla uppfattas som skämt?

Det jag sa på skämt till dig var inget illa menat, från mig. Men hur vet jag att du inte tog vid dig?

När organisationer dikterar trivselregler, karaktiseras mobbing, bara av det som bryter mot dessa förordningar. Alla övriga företeelser i form av taskiga kommentarer, narr och förlöjligande, kan vara lika mycket mobbing det också – även om det inte står med i organisationens trivselregler.

Eftersom dessa inte står med kan dom - principiellt – heller inte räknas som brott mot trivselreglerna. Rätt eller fel?

Naturligtvis går det inte att ha en punktlista på vad-som-inte” accepteras.

Vilken typ av skämt som helst – upprepade gånger – kan få en människa att känna sig mobbad, utan att det var den andra personens avsikt.

Jag har själv sagt skämt till andra, som misstolkats av dom. Eftersom det inte var något illa menat från mig, är jag naturligtvis tacksam när dom berättar hur dom tog det. Jag får då, i min tur, också en chans att förklara mig och be om ursäkt.

Jag tror att det här är ett vanligt fenomen. En engångföreetelse – i form av en pik, ett hån eller narr - kallar inte jag mobbing. Då har man en chans att säga till vederbörande att man blivit kränkt eller sårad och sedan göra upp. Slutar inte den andre därefter för man ta i med hårdhandskarna.

Jag tycker det är en skyldighet att medge om man känner sig sårad eller kränkt och låta den andra personen få förklara sig.

Av Yohannis Petersson 08 okt 2002 14:58