Två sidor

Hon satt där lutad mot kuren i den kyliga natten och sörplade sakta på en mellanöl. Jag tog av mig hörlurarna, sa hej och satte mig bredvid henne.

Efter att ha konstaterat att det var en kall natt och att vi skulle till samma ställe, frågade hon

"Hur gammal tror du jag är?"

"Tja arton nitton, tror jag."

"Om jag säger hur gammal jag är, kommer du aldrig prata med mig igen."

"Åh?"

"Jag är femton."

"Ah."

Efter en snabb korrigering av agendan,

"Du ser betydligt äldre ut."

"Flera säger samma sak."

"Det får du höra ofta, antar jag?"

"Vill du ha?"

Jag tar en klunk.

"Jag orkar inte mer," fortsätter hon, "jag har redan druckit åtta. Inte dåligt för en 15-åring, va?"

"Inte vet jag."

"Hur gammal är du då?"

"Jag är 31."

"Nästan dubbelt så gammal som jag då."

"Ja."

Hon tittar på burken, konstaterar

"Om ett år, är jag exakt hälften så gammal som du."

"Ja."

"Men du kommer ihåg hur det var?"

Jag känner efter och erkänner sorgset

"Nä, faktiskt inte."

Efter en stunds tystnad säger hon

"Det börjar bli kallt."

"Ja, det ska bli skönt att komma hem och krypa ner i sängen."

"Bor du ensam, eller med föräldrarna?"

"Ja, inte är det med föräldrarna."

"Nävisst nä, du är ju 32."

Transporten kommer. Vi reser oss och går på.

Hon ropar ett namn, och en kille kommer fram och sätter sig framför oss.

Hon:

"Hur går det med din tjej?"

"Äh, vi hade världens gräl igår. Jag vet inte hur länge det håller."

"Ni har ju varit ihop i vad är det, tre månader nu? Vad hände med dina två-tre-veckors-förhållanden?"

"Jag tröttnade."

"Om du någonsin gör slut med henne, ring mig."

"Här, hälsa!" hojtar hon abrupt och vi skakar hand.

"Det här är min tidigare pojkvän," säger hon om pojken och nickar sen mot mig:

"Han är 32. För sexton år sedan var han lika gammal som oss."

Hon verkar slås av en tanke och ser forskande på mig.

"Kan jag få ditt mobilnummer, så kan du köpa ut åt mig?"

"Tror inte det va," svarar jag.

Hon begrundar detta under tystnad, och byter ämne:

"Jag har börjat röka igen."

Vi tittar på henne.

"Tre månader hade jag hållt upp, och så rökte jag måndag, tisdag, onsdag, torsdag. Smart, tjejen. Smart."

Hon ser trött ut, och fortsätter

"Jag kan inte sluta. Jag var så frustrerad igår att jag bara satt och grät."

De tittar på varann, bygger upp en värld för sig själva men tillåter mig att närvara, och hon fortsätter

"Hela förra terminen var jag helt bäng."

"Jag stod och slog på min lärare, för jag behövde verkligen ha något."

De växlar blickar, han behöver inte säga något.

"Ja, inte är det tobak jag pratar om. Vi delade på tre gram, jag blev helt skakig."

"Så jag tog några av de röda istället."

"Här, kolla här, den här har jag fått av en kompis."

Hon tar upp en bok. Den är uppenbarligen gjord för högstadieungar, stor text och kamratpostenillustrationer av en tjej som slickar i sig en grön sörja och en kille som karvar sig i armen med en kniv för han ser spindlar komma ur den. Det är en bok om knark.

Hon slår upp en sida om hasch. På högersidan en illustration av en åsna som skiter.

"Åsne- och hästbajs kan användas till att dryga ut hasch," står det.

"Jag grät hela tiden när jag läste den här boken. Den är så jävla äcklig!"

Hon bläddrar fram och tillbaka i boken.

"Vad började du med?" frågar han.

Hon bläddrar fram ecstacy och knackar lätt på ordet.

De sitter stilla en stund. Hon slår sakta ihop boken och lägger undan den.

Vi närmar oss vår hållplats. Han ska fortsätta.

"Se här vad jag har skaffat," säger hon och håller upp en karta med p-piller.

"Jasså, du har äntligen skaffat," säger han och fortsätter.

"De är jättebra, inga humörsvängningar alls. Min flickvän har dem."

"Jag vet, det var hon som rekommenderade dem. Jag var lite grinig de tre första dagarna bara."

"Här ska vi av."

Hon går iväg till sin cykel, jag tar på lurarna igen och börjar gå längs vägen.

När hon passerade mig i en backe hojtade hon glatt "Stefan, skaffa cykel!"

och försvann.

Av Stefan Andersson 06 okt 2002 12:49