..."inte invandrare i mina ögon"...

En helt vanlig dag:

Dagen börjar med ett outhärdligt matteprov, men ändå så går det superbt.

En efter en lämnar vi klassrummet, och därute väntar alla hysteriskt på vad den senaste ut från dörren har fått för svar på de allra svåraste uppgifterna.

Denna gång orkar jag inte engagera mig lika mycket i "efterprovsdiskussionerna".

Plötsligt känns det inte lika intressant.

Dagen fortsätter med en fysiklektion. Jag inser hur klassen är indelad i två grupper, tjejerna sitter längst fram, medan de pratande pojkarna sätter sig längst bak vid ett hörn. Jag bestämde mig för att skifta plats idag, jag satte mig bland de pratande pojkarna.

Tänk att ett par meters platsbyte kan åstadkomma så mycket, att diskussionerna varierar så ofantligt med bara de få metrarna som jag lyckades flytta på mig.

Vid elvatiden blir det dags för ett besök i matsalen. Kön är alltid lika lång på fredagar, det är då alla orkar unna sig lite tid åt skolans, som det påstås, äckliga mat. Helt spontant, när jag väl kommer in i matsalen, letar jag efter mina klasskamrater. Som en vana sitter vi alla runt ett långbord. Inte slösar jag en enda tanke över att även här i matsalen sätta mig vid nya, obekanta människor. Det modet antar jag att jag inte har i nuläget det kommer kanske senare.

Innan jag beger mig till klassens bord, tar jag mig en titt runt i matsalen för att känna igen grupperingen från klassrummet: Vid bordet närmast matkön sitter klassen IVIK klassen är till för dem som nyligen har flyttat till Sverige. För dem som vill förbättra sitt svenska språk, för att även kunna hänga med i andra ämnen.

Utan en bättre förklaring brukar jag helt spontant heja till vissa som läser på IVIK.

Längre bort på vänster sida sitter bygg- och fordonskillarna som man sällan lyckas se på skolans nedre plan de vistas helst i skolans verkstad. I mitten sitter bland andra naturklasserna, plus några samhällsklasser. Esteterna utmärker sig själva var de än sitter, men även de verkar ha en intern regel om att "esteter håller ihop".

Lite senare på dagen beger jag och en av mina vänner oss till McDonalds. Därinne sker det inget nytt; ett gäng högljudda invandrarkillar sitter vid ena hörnet och nästan 80 procent av alla McDonaldskunder befinner sig på andra sidan lokalen. Fastän jag så gärna inte vill använda ordet invandrare, blir det lätt så när jag väl inser att mina tankar faktiskt stämmer med verklighetens sanning.
Jag och min vän beger oss, som alla andra, till den befolkade delen av lokalen.

...
...
...

När jag väl kom hem idag insåg jag en sak, jag är ju själv invandrare, fan också!

Kanske valde jag fel sida i lokalen, kanske är jag redan försvenskad.

Det skrämde mig, för jag är helst mig själv.

Detta fick mig att minnas en diskussion med en någorlunda nära bekant som avslutade det hela med:

Jag ser dig som intelligent, alltså är du inte invandrare i mina ögon.

...
...
...

Bör man känna glädje eller sorg?

Av Haleh Nowroozi 06 okt 2002 12:58