Konsten att välja bord

Jag får alltid bordet som gungar.

Det spelar ingen roll hur jag än gör, det är alltid så. Detta känns det som en förföljelse, något vardaglig fenomen som långsamt har tagit enorma former, en trauma helt enkelt. Oavsett hur mycket jag anstränger mig lika säkert som att smörgåsen som vi just tappat ska hamna med påläggen neråt, mot golvet blir det alltid ett sånt bord som jag väljer.

Måndag morgon, halvtomt café, två pensionärer, ett par vilkas kärlek håller på att ta slut, två skolkande tonåringar , en hund och jag. Och då valet, mellan 9 klonade bord, alla 9 lika likgiltiga mot min ångest, 9 klonade bord med satellitstolar som medbrottslingar, 9 klonade bord som är lika oansträngda för att visa mig lite medkänsla, en tecken, en signal.

Dessutom tror jag att det syns på mig att jag inte har det lätt. Ögonblicket mellan jag betalar för fikat en sandtorr mazarin och kaffe med utseende som liknar hårdkokta strumpor är ingen lätt tillvaro, jag tror att expediten såg någon sorts ångest i mig, samtidigt som hennes blick hade ett tydlig budskap: du är en vuxen man, ta konsekvenserna. Och det gjorde jag.

Beslutsamt som få gånger före tog jag flera steg mot lokalens ände. Där räknade jag iskallt att monsterna används mindre och dessutom skulle ett eventuellt misslyckande synas mindre.

Då slog jag ner mig. De första rörelserna är alltid de svåraste, mest på grund av att hoppet ännu finns kvar, drömmen finns fortfarande vid liv, känslan att det förstelnade bordet finns på riktigt vill inte släppa, vi vill smaka på den karamellen, länge. Ändå måste man någon gång börja i alla fall, väldigt försiktigt utför jag de första rörelserna, liksom boxare som undersöker sin motståndare med lite jabbs och lätta uppercuts ställer jag brickan på demonen och plötsligt kunde jag föreställa mig hur dem som var med i Titanics restaurang hade den kvällen. Varelsen var helt oförutsägbar, helt vild och otämjd, det fanns ingen som helst mönster i odjurets beteende.

Rörelserna var brutala och oändliga. Kampen kändes förlorad när den hade knappt börjat.

Ändå försökte jag visa beslutsamhet, försökte både med armarna, fötterna, tog hjälp av min ryggsäck, blickade mot servitrisen i en sorts biktelse men hawaiian sallad tog all hennes uppmärksamhet. Resten av omgivningen var där fast ändå inte. Det var, ännu en gång, David mot Goliat.

Situationen var ohållbar, tricket med "den lilla pappersbiten under benen" var dömd att misslyckas på förhand, det var bara en sak att försöka: tränga ner fienden med foten, brutalt och skoningslöst, vinna eller försvinna.

Många frågar återstår: Om det finns en Gud, varför angriper den inte? Har ett livlöst tror ni föremål så mycket att ge? Kan ett enkelt bord förnedra en vuxen man? Hur många liter så kändes det kaffe rymmer i en liten kopp? Finns det studier i den så kallade "bord-sadomasochismen"? Ligger detta i mina gener och därmed kommer den oundvikliga frågan: har mina barn redan ärvt detta från mig?

Jag fick panik. Tanken att sprida vidare min oförmåga några generationer framåt fick mig att må illa, visionen om en bild på mig på en familj fotoalbum under rubriken "det var den här gubben som inte kunde hantera bord i familjen, det var han som började" fyllde mina tankar, en fasansfull bild.

Jag blev besegrad, ännu en gång. Fienden var orubbad, redan beredd till nästa offer. Jag lämnade fiket blixtsnabbt, låtsades inte se handduken som servitrisen sträckte till mig, inget av detta har hänt försökte jag säga med min blick. Jag anade ett dold leende på hennes läppar. Tonåringarna kunde knappt hålla sig, paret hittade nu något att glädja sig åt gemensamt, hunden sov. Bara pensionärerna visade respekt.

Frågan om mina barn tog all min tid. Några dagar senare fick jag svaret. Fika i parken, fyra bord att välja emellan. Äldsta sonen satte sig vid närmaste bordet, valet var hastigt och irrationellt. Jag var stolt över hans beslutsamhet men orolig som alla föräldrar, man vill ju det bästa för sina barn, låta dem går sin egen väg men man vet att det finns faror där ute, livsfarliga, utklädda till bord.

Vi satt där. Och fikade. Odjuret var livlöst, stelt som ett berg.

Det finns hopp mina vänner, alltid.

Av Jorge Argento 01 okt 2002 18:11