Anarkist eller landstingsmoderat?

Ljunggren menar att man kan vara lika stor demokrat även om man "ligger på soffan" på valdagen. Man kan uppfylla de demokratiska rättighet och skyldigheterna mer än väl under de gångna mandatperioderna. Genom större eller mindre samhällsinsatser, exempelvis inom föreningsliv, aktiv opinionsbildning och ett ständigt ifrågasättande av vardagsföreteelserna.

I den liberala idésajten Smedjan skriver en sund debattör, veckan före valet, ännu en uppmaning till röstskolk.

Visst kan man röstskolka med gott samvete. Personligen har jag bara gjort det en gång, kyrkovalet 1997. Varför?
Jag fick aldrig "ändan ur vagnen", men 2001, röstade jag även i det valet.

Men här försvarar i synnerhet anarkistiska liberaler och syndikalister röstskolk med något man skulle kunna översätta: "Det går alldeles för långsamt, bättre att handla direkt här och nu."

Jag håller till stor del med dom. Allt för ofta delar vi ut floskler och tomma ord. Lite verklig handling vitaliserar demokratin och behövs mycket väl just nu. Gränsen går när man tar till våld.

En annan anarkist säger: "Röstar gör bara den som förväntar sig att någon annan, förmodligen politiker, ska fixa jobbet åt oss."

Offentligheten, departement, ämbetsverk och övriga sektorer, består ju av anställda tjänstemän som är nöjda med och intresserade av sina arbeten. Klart som korvspad, att dom värnar om sina jobb och röstar "för, den offentliga sektorn", som är deras "levebröd".

Inom den privata sektorn som till stor del består av små, medelstora och stora företag, röstar man troligen "mot ökat offentligt stöd som gynnar konkurrenten" och missgynnar dom själva. Dom tycker att vissa företag får subventioner av det offentliga. Detta fenomen är också klart som korvspad:
Liksom två idrottsmän som tävlar mot varann tar man för givet att alla spelar under samma villkor.

Företagare A, FA, som av något skäl inte får "den nya kunden" och förlorar anbudet till Företagare B, FB, upplever möjligen allting som B:s fel.
"Han fuskade, han fick säker offentliga subventioner eller något annat fuffens", tänker kanske den "orättvist behandlade" FA.

Är det konstigt - med den här bakgrundshistorien - om FA hädanefter intar en skeptisk attityd till offentligt företagarstöd?
Svar: Troligen inte.

Är det konstigt om FB, därefter har en positivare syn till offentlig subventionering, av näringsverksamhet?
Svar: Troligen inte.

Det är den principen som utgör grunden för de flesta av våra ställningstaganden. Politik kan man översätta med "intressekamp":
Intressent A tävlar med intressent B.

För en utomstående, som vill avslöja maktspel av olika slag är den tumregel alltid bra att erinra när man ställs inför tveksamheter.

Moderaterna föreslår till exempel att Landstinget ska avvecklas på sikt och håller benhårt fast vid att all landstingsskatt ska gå till vård av patienter och inte - som nu - till en kulturevenemang, utbildningar och en massa annan mörkerverksamhet.

Jag sympatiserar till hundra procent med denna princip:
På sikt avveckla Landstinget, tills dess, satsa alla resurser på, enligt m:s filosofi, Landstingets huvuduppgift: Ge alla patienter vård, den vård dom betalar för.

Något långsökt, kan man här se en form av m-anarkism. Med en vision att medborgaren av egen kraft ska skapa sig en bättre vardag, åt sig och till andra, skulle man definiera sådana politiker som "sofistikerade anarkister", beredda att ta ansvar för sina handlingar fram till visionen är uppfylld. Man är emot för stor offentlig verksamhet, men anser att så länge det offentliga genom skattesedeln tagit på sig ansvaret att också levererar och producera tjänsten också ska göra det till HUNDRA PROCENT.

Det är här jag ser en parallell med den "röstskolkande demokratiske vardagshjälten" och moderata förespråkare till en - magrare men effektivare - offentlig samhällsservice, vad gäller vården:

Har moderaterna av anarkistiska skäl varit så emot det offentliga att dom nobbat representation i landstinget och därmed lämnat ett stort och oförtjänat utrymme åt motståndarna, skulle detta självklart begränsat deras välbehövliga handlingsutrymme, för att visionen skall bli verklighet.

Avslutningsvis kommer här den princip röstskolkaren förbigår på grund av sitt resonemang. Man bör utnyttja varje demokratiskt utrymme i sitt engagemang, även rösta och om inget parti "tycker som du", röstar du "blankt" i protest. Men, kämpar på utav bara H-E för dina ideal, under mellantiden.

Världen blir inte bättre än vad vi gör din till och tur är det. Man behöver inte vara medlem eller tillhöra ett parti, inte heller tala om vilken eller vilka ideologier man har som utgångspunkt vid sina ställningstaganden. Finns bara vilja och engagemang går det mesta.

Av Yohannis Petersson 29 sep 2002 13:39