Gubbstruttar spekulerar

Jagad vandrade så mannen längs utvecklingens breda stig.
Med sig hade han både kvinna och kniv.
Isländsk folkdikt.

Jag har valt att börja denna korta dissertation med några nog så enkla ord. Ovanstående isländska dikt låter måhända krass, men speglar på ett indirekt sätt en del felaktigheter som kommit att följa människans utveckling genom årtusendena. Felet ligger naturligtvis i påståendet att mannen vandrade ensam och att kvinnan inte skulle komma förrän i andra hand. Då tillsammans med en kniv. Varför? Ja, jag har inte en aning faktiskt. Vad jag däremot vet, är att felaktigheter likt den ovan nämnda, genast bör rättas till. Detta kan också endast ske medelst kunskap. En kunskap om varför tingen kommit att falla så som de gjort.

Med sociologiskt korrekta handgrepp och med en vetenskaplig stake så sällan skådad, har jag valt att reda ut en del begrepp i den mystik som omgärdar kvinnan. Allt detta sett genom mitt manliga öga och noggrannt silat genom ett högst manligt sinne.

Kläder; och hur mannen bör agera.
Att ekipera en kvinna är i stort en omöjlighet. Att vara med när en kvinna är på väg att ekipera sig, helt tydligt en än större sådan. Den enorma tid som lägges ned på att strutta kring längs affärers väggar, för att där målmedvetet söka upp varje litet klädesplagg, är för många ett alltför oöverstigligt hinder.

Som kontrast till denna för kvinnor enorma glädje, ställer jag förkrossande scener. Jag ställer mot dessa naturens lagar, exempel på hur smal den minimala gräns mellan sunt förnuft och lallande fåneri som män har att vandra, egentligen är. Jag har sett vuxna, muskulösa män segna ned på knä med ögon stadda i tårar. Jag har sett intelligenta, sanningssökande individer likt jag själv, som i ren vånda försökt klämma sig till döds i automatiska klädesbutiksdörrar, men jag minns kanske som bäst, speciellt ett tillfälle. En vacker vårdag i maj utanför en klädesbutik i Enskede. En mardröm. Ett skräckscenario.

Frun i hushållet, som av allt att döma redan besökt ett ganska så stort antal butiker jag syftar då på den mängd kassar de båda bar, vänder sig mot redan utmattad make och pekar med stadigt finger på ovan nämnda butik. En ryckning genomströmmar den stackars mannens kropp. Med fasa blir jag så vittne till hur denne helt plötsligt knuffar sin fru. Han får henne att trilla på den hårda marken och sliter med en galnings styrka kassarna ur hennes grepp. Fruns överraskning går inte att misstaga sig på, och medan hon med stor ansträngning försöker resa sig upp, samtidigt med att hon också utstöter klagande läte mycket svåra att uttyda, rusar hennes make, med kassarna i hand, ut på den tätt trafikerade gatan. Han får en taxi att stanna, hoppar sonika in i denna och försvinner medelst rivstart. Kvinnan står ensam kvar på trottoaren. Hon ser förståeligt nog väldigt bedrövad ut och försöker lönlöst borsta av sig den värsta smutsen som fastnat på hennes kappa, och... tro detta eller ej... vänder sig om och vandrar in i butiken som att inget hänt. Vad, hur, men varför? Ja, helt tydligt så är instinkten att shoppa, större än den att söka upp make eller livskamrat.

Vad gäller mer normala mäns uppträde vid dessa så kallade shopping-rundor, finns i stort endast två alternativ att tillgå. Naturligtvis menar jag på a den uppgivna minen; och b trotsigheten, som är av lite mer komplicerat slag än nyss nämnda punkt a.

Exempel; a uppgivna minen.
- Oj... och här borta, där... Ser du?
- Ja, ja.
- Vilka otroliga priser. I X-stad är de mycket billigare och... Ha! Passar jag i denna? Tihihihii...
- Javisst. Jättefin. Ahahahaa...
- ...och här... titta...
- Ja, ja. Den var fin.
Proceduren här är till sin utformning mycket enkel. Går det bara att visa att man ständigt "är med", och finnes bara motivationen till ständiga små medgivanden, synes inga problem vara i färde.

Exempel; b trotsigheten.
- Oj... och här borta, där... Ser d...
- Du! Jag går och kollar skivor så länge.
- Vad? Men... Vi skulle ju titta på...
- Äsch... Jag är ju så dålig på sådant. Du kan det där... Inte jag.
- Ja, ja. Men jag går snart. Bara så du vet!
- Visst.
Må låta som en smidig lösning, men som någon säkert lade märke till, krävde det också sin tribut i form av illa dold komplimang - "du kan det där." Här kanske mannen menar på, indirekt, att han egentligen inte har något emot ett klädprovande/tittande, men att han just nu känner för att göra något helt annat. Och så rullar det på. Så gnuggas än det ena, än det andra, mot varandra och aldrig verkar det sluta. Kvinnan som modern varelse finns där och mannens dyrkande därav likaså. Med detta slutar jag så som jag en gång började - i diktens värld:

Kvinnan har mannen i sin hand,
i ett finger.
Män kvinnor på hjärnan, tankar
som ständigt springer.

Av Joakim Hallin 25 sep 2002 09:12