Dyket

Knäna där i knävecken. Armen runt den stora bröstkorgen. Rumpan precis i min maggrop. Kinden mot ryggens berg. Därinne i lungornas grotta väser och brummar bergakungens röst och i mitt armbågsveck känner jag hjärtat slå.

Jag vill in och aldrig ut igen. Varför kan jag inte komma närmare? Känner hur sorg, ilska och vanmakt i en underlig blandning stiger upp ur sina gömslen och strider med mina inre demoner i en stund som denna när jag borde vara lycklig.

Där ligger han i sin inre trygghet dit jag inte kommer. Född i min egen kropp får jag hållas i den. Dras med alla tillkortakommanden, all oförmåga, alla mina begränsningar. Ilska är det jag känner. Jag vill inte nöja mej. Jag kan få vad jag vill ha, nu. Det är så många chanser som flugit förbi när jag inte förstått att ta vara på dem. Nu har jag fått en ny. En perfekt där allt stämmer mer än någonsin. Tiden har bara inte varit den rätta förut.

Kollar trycket en sista gång. Tvåhundra bar. Manometervisaren svänger lugnt. Regulatorn suger och släpper. Nervositeten gör mina rörelser långsamma, det är nu jag måste kolla allt om det ska lyckas. Kniven sitter stadigt i sin slida på benet. Lätt att lossa. Viktbältets spänne är lättillgängligt. Masken sluter tätt, nedstigningen kan börja. Tryckutjämningen etappvis för varje hundrade meter ner. Andetagens ljud i regulatorn och det tredimensionella tillståndets lätthet fortplantar det välbekanta lugnet i kroppen. Ett totalt lugn.

Vetskapen om livets uppkomst just här i detta element gör mej lätt euforisk. Detta är att leva, att igen få känna dimensionen jag glömt att jag visste.

Att varken se yta eller botten ger först en lätt känsla av panik. Litar på förnuftet och kunskaperna och håller den stången. Starka undervattenströmmar får mig att för en stund tappa orienteringen men kompassen leder rätt.

Där syns det! Skriker av lycka rakt ut och bubblorna stiger dansande upp framför mina ögon, skymmer tillfälligt sikten. Famlar efter regulatorn som i glädjen lossnade ur tandgreppet. Hittar den och biter krampaktigt i munstycket. Blåser ut den sista luften ur lungorna för att fria luftpassagen innan jag girigt suger in ny. Stannar upp ett tag för att lugna ner mig och tömmer masken för att se ordentligt. En ovalformad ljuscirkel snett nere till vänster. Nu är strömmarna så starka att jag inte kan hålla emot, försöker bara hålla avståndet från väggarna. Här gäller det att hinna igenom innan klaffarna stängs.

Det bär genom varmt magmarött vatten och den regelbundna rytmen gör mej oerhört dåsig. Hinner tänka: Är detta kvävenarkos har jag inget emot det. Inte här.

Detta är ett bidrag till Sourzes författarskola.

Av Solveig Sjöskog 24 sep 2002 10:43