Har du också fördomar?

När jag var liten bodde det en pojke som hette Dag på min gata och vi lekte mycket. Dag var svart och jag kallade honom ibland för Natt och Dag. Än idag vet jag inte om jag gjorde det för att han var svart eller för att natt är motsatt till dag. Var det en enkel lek med ord eller en hänvisning till motsättningen att heta dag när man var svart som natten? Jag har ingen aning om hur medveten jag var som femåring. Vad jag däremot vet är att jag hela min uppväxt har haft människor bland mina vänner som har utländsk härkomst även om jag nog aldrig tänkt så himla mycket på det. Betyder det att jag inte har några fördomar? Naturligtvis inte.

När får man för första gången tankar om att det är annorlunda att inte vara vit? Hur tar man reda på vilka fördomar man har och hur motarbetar man fördomar? Är alla fördomar dåliga?

När jag blev lite äldre och började sommarjobba bodde jag flera somrar hos äldre släktingar i ett litet samhälle på västkusten. Och jag brukade gå ut och festa med ett gäng ur lokalbefolkningen. Jag hade turen att inte räknas till de vanliga sommargästande badjävlarna eftersom jag hade släkt i byn. I alla fall - på någon av de där förfesterna hörde jag rasistiska skämt för första gången och blev ganska chockad. För dem verkade de vara lika normalt som att dra en Norgehistoria. Är det det? Eller blir skämtet annorlunda när den man skämtar om redan är en utsatt minoritet?

De flesta av de här ungdomarna hade aldrig träffat någon invandrare över huvudtaget. Det fanns inte ens några adopterade barn i det har samhället. Det de visste om invandrare grovt generaliserat kom från media. Och vilken bild visar de? När det för några månader skedde ett hemskt mord i Olofström där en man dödade en flyktingkvinna som hade avvisat honom antog många automatiskt att mannen också var av invandrarbakgrund. När sanningen kom fram att det var en galen Svensson blev många än mer chockade. Spelar det någon roll vilken nationalitet en mördare har? Eller ett offer? Skulle det varit lättare att förstå om det varit en invandrare? Galningar föds inom alla gränser.

Jag har många frågor kring människors människosyn, det är mycket man inte förstår och gränsdragningar mellan vad som är rätt och fel att tycka är otydliga och flyttas fram och tillbaka. Det är lätt att bli för känslig och bara bli förbannad vilket tar död på diskussioner jävligt fort. Ibland undrar man dock om det alltid går att diskutera eller om man skall välja sina stunder. Jag har ofantligt svårt att diskutera med folk som säger rakt ut att "jamen, zigenare stjäl ju, det har jag sett själv". Och sen blir det deras sanning om zigenare. Skulle de döma alla svenskar om en svensk stal i deras butik? Eller om fem svenskar stal i butiken?

Är det bättre att säga sina fördomar högt eller hålla dem för sig själv? Vad är fördomsfulla åsikter och vad är inte. Om min ungerske kollega till exempel säger att han inte tycker att Sverige bör ta in fler invandrare eller om jag säger det. Om han kallar någon blatte eller om jag gör det. Är det fördomsfullt? Rasistiskt? Är det någon skillnad på vem som säger det? Man kan tycka att blonda Anna är en idiot men kan är det politiskt korrekt att kalla muslimska Anna som bär slöja för idiot?

På mitt jobb har jag en kollega som ursprungligen härstammar från Ungern. Det är ingenting som syns på utsidan och han pratar flytande svenska, däremot har han ett ungerskt namn. Och jag har sett folk hajja till som om de har blivit lurade när han presenterar sig. Men, ser de ut att tänka, var du inte svensk? Vem är egentligen invandrare?

Hur kommer det sig att man kan uppfatta en person som talar perfekt svenska som svensk fastän han/hon ser utländsk ut men inte en blond som svensk om han/hon bryter?

Vad är rasism? Främlingsfientlighet? Var går gränsen? Kan man skämta om rasism? Kan man skämta om invandrare? Vi har blivit så känsliga och rädda för att framstå som rasister så ingen vågar bete sig som en vanlig människa. Jag kan ibland känna att jag tippar över åt andra hållet och börjar vilja ta hand om invandrare och vilja hjälpa dem precis som om de inte var vuxna människor med samma integritet som jag utan behövde mig: den duktige svensken att hjälpa dem. Och det blir ju också en enormt felaktig människosyn. Vad är det som gör att människor inte bara kan betrakta varandra som människor?

Av Anna Johansson 20 sep 2002 12:18