Minns ni Estonia?

Nu har medier gett oss återblickar under en veckas tid från “9-11”. Vi har sett hur den amerikanska regeringen och delstatsregeringen i New York har med kraft visat sin avsky för terroristattacken och deltagit i en oändlig rad av minnesstunder. Miljoner dollar har strömmat till offren och stora minnesplatser planeras.

Proportionellt sett förlorade Sverige fler invånare i Estoniakatastrofen än USA i WTC–attacken. Vi vet inte ännu om Estonia var en olycka eller om den sänktes. Alla försök att ta reda på saken har effektivt underminerats av den svenska regeringen. Bland annat stiftades den så kallade gravfridslagen snabbare än någon annan lag i landets historia och enligt jurister jag talat med är den första som riksdagen godkänt och satt i kraft innan lagtexten var skriven på papper! Den gäller trots att Estonia sjönk i internationellt vatten och just i den djupaste delen av Östersjön eftersom båten hade redan en timme innan olyckan avvikit från sin kurs – något som registrerades bland annat av finska systerfartyg och kustbevakning.

Alla de överlevande talar om två krängningar och två dunsar om man läser deras böcker och uttalanden. Många trodde man hade farit på grund innan de insåg att de är på öppet hav. Dessa dubbla dunser finns dock inte i de offentliga rapporterna. Tyvärr finns det heller inga systematiska intervjuer med de överlevande eftersom de ansågs inte vara tillförlitliga vittnen av haverikomissionen. Därför avgick ju en del av komissionens medlemmar i protest. En av dem som jag talat med, berättade att trots att han var utbildad plåtslagare och därmed mycket kunnig i hur metallen låter – och dessutom spiknykter när allt hände, ansågs det att han inte skall vittna på grund av "en stress som offren har".

Namnlistor över de överlevande blev omskrivna, delar av bogvisiren lyftes upp men kastades sedan tillbaka till havet !, säkerhetspolisen kontaktades innan de överlevande fick träffa sina anhöriga, den estniska medlemmen i haverikomissionen avgick i protest eftersom han menade att man mörkade fakta från esterna... och så vidare och så vidare och så vidare.

Och sedan skulle allt läggas under cement. Man kan undra varför. En kvalificerad gissning är väl att “det är så farligt att dyka till Estonia” det vill säga att det finns något som kan sprida sig där.

Trots massvis med frågor som alla de överlevande och offrens anhöriga vill ha svar på jagar de svenska massmedier bara dem som vill få svar – inte svaren i sig utom den numera nedlagda Finanstidningen, som faktiskt rapporterade och grävde. Man kan undra varför. Bara det faktum att Tyskland vägrar att skriva på den frivilliga lagen om gravfriden borde ju tyda på något.

Eller kanske var det bara en idiotisk olycka, en av gudarnas vrede orsakad stund då alla onda krafter sammanföll i samma punkt och orsakade en fruktansvärd olycka. På morgonen efter Estoniaolyckan åkte jag med Viking Line från Stockholm till Åbo. Det var en av de vackraste höstdagar jag kan minnas med solen som glänste på havets stilla spegelyta. Jag minns att det var fullständigt omöjligt att fatta att bara några timmar tidigare hade det stormat och dundrat där på Östersjön så att en av de stora färjorna hade sjunkit!

Hur som helst, vilka hemligheter det än finns begravda i Estonia kan man bara säga att jag blir så upprörd över att Sverige totalt ignorerar denna moderna tidens största katastrof och dess offer. Det borde finnas en jättestor minnesmonument i Stockholm för Estonias offer vid det här laget och det bör finnas rader av politiker som talar vackert om dessa människor, eller hur?

Om två veckor är det dags att visa att vi har inte glömt Estonias offer. Jag vill att den nya regeringen visar att även svenskar, balter och finnar som dog har ett värde och skall minnas och hedras. Inget annat är rimligt.

Av Johanna Parikka Altenstedt 12 sep 2002 16:53